Göteborgsposten – 9 april 1869, sida 1

I made, han skakades af konvulsiviska spasmer, en hvit j ; fradga uppsteg på hans läppar. I Han gick ursinnig omkring i salongen liksom vildi djuret i sin bur, under de besynnerligaste åtbörder och häftiga utrop. Än tycktes han med foten pröfva tjockleken af mattan, än lutade han sig mot möblerna liksom för att pröfva deras soliditc. Emellanåt stannade han hastigt framför en af de dyrbara taflor som betäckte väggarne eller framför någon bronzstaty . .. Man skulle kunnat tro att han anställde en inventering och värdering af alla de storartade och dyrbara föremål som prydde detta rum, det präktigaste i slottet. — Och jag skulle afstå från allt detta! ... utropade han slutligen. Dessa ord förklarade alltsammans. — Nej aldrig!... återtog han med förfärande häftighet, aldrig ! aldrig! . .. Jag kan det icke, jag vill det icke ! Marianne förstod nu. Men hvad hade uppväckt dessa tankar hos hennes far? Hon ville veta det, och sedan hon lemnat den fåtölj hvari hon varit sittande, gick hon att ställa sig framför sin far. — Du lider, min far? yttrade hon med sin välljudande stämma, hvad fruktar du?... Hvarföre ej anförtro mig dina bekymmer? Är jag ej din dotter, älskar du mig ej längre? Vid denna så kära stämma, spratt herr Lacheneur 0 MMLJVV AA rr