Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 7 April. Medan eder riksdags-kaleidoskopist — hvilken enligt Öresunds-Postens försäkran synes med bull och hår hafva gifvit sig itjenst hos byråkratien och plutokratien — låter sin penna hvila i afbidan på de förestående stora drabbningarne om landtförsvaret och jernvåägarne, begagnar jag tillfället att skrifva några rader. Adelsmötet är visserligen redan afslutadt och de stora portarne till den ståtliga riddarhussalen äro återigen stängda, för att icke på trenne år öppnas ånyo för ridderskapet och adeln; men det kan ju ändå gå an att omnämna åtskilligt derifrån, som undfallit tidningarne. Till adelns ordförande var gretve Henning Hamilton så att säga sjelfskritven. Genom sin personlighet och sin politiska ställning gaf han all den relief åt mötet, som under förhandenvarande omständigheter kunde åstadkommas. I sitt helsningstal med de fina antiteserna, kunde den ädle grefven naturligtvis icke undertrycka sitt djupa missnöje öfver en resorm, som äfven haft den påföljd, att när ridderskapet och adeln nu samlas på riddarhuset, så sker det icke längre såsom deoltagare i Sveriges lagstiftning, utan såsom delegare i ett stort bolag, hvilket disponerar öfver en ganska betydlig och utmärkt väl vårdad gemensam förmögenhet, afsedd för goda verk och gerningar. Missbelåtenheten med den stora reformen gaf sig luft i grefvens erinran derom, att adelns politiska makt visserligen hade upphört, men att adeln, som förr hade dyrbara rättigheter förbundna med stora pligter, nu sedan de förra förlorats, endast hade qvar känslan af sina pligter. Men den ädle grefven hade gerna äfven kunnat påminna derom, att ridderskapet och adeln alldeles icke har skäl till klagan öfver att vara utestängd ifrån eller tillbakasatt inom den nya representationen, utan är i verklig