Göteborgsposten – 7 april 1869, sida 1

— Men hvad? .. är det vårt fel om adelsmännen syrt till utlandet? Vi ha ej stulit deras gods, eller hur? Nationen har utbjndit dem till salu, vi ha köpt och betalt dem, våra åtkomsthandlingar äro i fullkomlig ordning, lagen är för oss. — Det är sant. Men herr de Sairmeuse är konungens gode vän... På hela kyrkogården fanns nu ingen enda, som sysselsatte sig med den unge soldaten, hvars stämma ögonblicket förut kommit hopens ädlaste känslor att vibrera. Att Frankrike var inkräktadt, att fienden hotade, allt var glömt. Eganderättens allsmägtiga instinkt hade talat. — Min åsigt är, återtog Chanlouineau, att vi skulle göra bäst i att gå och begära råd af herr baron dEscorval. — Ja, ja! ... utropade bönderna, låtom oss gå till honom! De skulle just begifva sig i väg då en man från samma by, hvilken emellanåt brukade läsa tidningarne, hejdade dem. — Akta er för att göra något sådant, sade han. Veten ni ej att alltsedan bourbonernas återkomst har herr dEscorval ej mera något inflytande?... Fouchs har satt honom på sina proskriptionslistor, han lefver här i ett slags förevisningstillstånd och polisen vakar öfver honom. Vid denna varning sjönk entusiasmen ögonblickligen. — Det är sant, mumlade flera röster, det skulle kanhända skada oss mycket att besöka... Och hvad skulle han väl för öfrigt kunna gifva oss för råd?