Göteborgsposten – 5 april 1869, sida 1

Sådant är bruket i byn Sairmeuse. De två timmar, som qvidnorna egna åt bönen, använda männen för att meddela hvarandra nyheter, tala om utsigterna för skörden och slutligen uppgöra köp, som stadfästas vid glasen i stora källarsalen i värdshuset Den krönta Oxen. Pör landtmännen på en mils omkrets var högmessan blott en förevänning för att träffa tillsammans. Det hade ej funnits en kyrkoherde i Sairmeuse som ej försökt att afskaffa eller åtminstone flytta undan detta skandalösa förlustelseställe; men deras ansträngningar hade fått vika för den landtliga envisheten. j De erhöllo blott ett enda medgifvande: i samma ögonblick klockorna förkunnade messans början, tystnade alla röster, alla hufvaden blottades och bönderna knäföllo samt gjorde korstecknet. Detta var blott en minuts verk och samtalen började genast åter. Men denna Söndag i Augusti månad bade platsen ej sin vanliga liflighet. : Intet sorl hördes från grupperna, ej en svordom, ej ett skratt. Vinstbegäret fick hvila. Man kunde ej mellan köpare och säljare uppfånga ett enda af dessa ändlösa samtal, hvilka kryddas med eder af alla möjliga slag. ; Man samtalade ej, man hviskade. En djup dysterhet hvilade öfver alla ansigten, försigtigheten höll läpparne sammantryckta, den enes mun närmade sig hemlighetsfullt den andres öra, oron stod att läsa i allas ögon. i Man vädrade en olycka i luften.