Göteborgsposten – 3 april 1869, sida 2

Från Utlandet. Allt högljuddare och allmännare bli klagomålen i Preussen öfver de på grund af den omåttliga militärbudgeten oerhördt ökade skatterna, hvilka i olidlig grad trycka befolkningen, som lider deraf så mycket mera som den i stiltje varande handeln och industrien ej förslår att tillräckligt förse landet med inkomster. Så t.ex. säger Köln. Zeit. i sitt senaste nummer: Af Nordtysklands större statskoncentrering väntade man lättnad i folkets bördor och detta utlofvades äfven särskildt för Preussens del. Ty i Preussen framhöll regeringen städse vid sina, isynnerhet sedan 1859 så raskt stigande fordringar för militärbudgeten, att Preussen skulle nästan allena bära bördan af Tysklands försvar. Dessa bördor skulle deremot genom en bättre organisering af Tyskland, hk den år 1866 genomförda, väsentligen lättas. I stället hör man nu ej talas om annat än desicits och nya skatter. Der Westphalischa Merkur skritver: Icke stegring af inkomsterna, utan minskning af utgifterna, såsom t. ex. den engelska ministeren föreslår folkrepresentanterna, leder oss till målet. Ivar och en måste sträcka sig efter sitt täckes storlek; detta begär staten al sina borgare; det kunna äfven borgarena begära af staten. Otverallt i Europa råder fred; alla höga herrar försäkra i sina trontal, att det allmänna lugnet icke är hotadt; en hvar bedyrar sin fredskärlek och försäkrar, att alla grannar tänka på samma sätt. Hvartill då de kolossala fredsarmeerna? IIvartill då nya skatter? Bort med de förra; då behöfver finansministern icke sörja för de senare! Så säger Der Westph. Merkur, så säger hvar och en; det är den allmänna meningen inom landet, och i en konstitutionel stat borde den allmänna meningen vara den herrskande. Men det oaktadt — Preussen, som äfven på förbundsriksdagen är den bestämmande, måste således icke vara någon konstitutionel stat. Dessa nu oafbrutet återkommande klagomål skola väl till sist inom kamrarne finna målsmän, hvilka vilja taga bladet från munnen gentemot regeringen. Genom denna ständiga påtryckning kan preussiska regeringen sättas i det trångmål att nödgas modifiera sin hållning — och börjar väl preussiska regeringen att skrida till något slags armöreduktion eller afväpning, skall man snart följa exemplet annorstädes och fredens era kunna verkligt inträda. Det är på Preussen det öfriga Europa väntar i detta fall. Måtte väntan icke bli alltför lång! Först i Thorsdags skulle i Frankrikes bufvudstad förhandlingarne rörande franskbelgiska jernvägsfrågan börjas.