Göteborgsposten – 25 mars 1869, sida 1

— Nu, återtog Tabaret i det han sökte ett så beqvämt läge som möjligt i sin säng, nu är jag färdig att höra dig, Lecoq ... Manette skall ej återkomma. Den unge polisagenten hade på vägen haft tid att förbereda sin berättelse, och på det tydligaste sätt i verlden framställde han denna egendomliga historia i alla dess detaljer, från det ögonblick då Gåsrol slagit in dörren till Peppardosan ända till det då Mai hoppade öfver muren till hötel de Sairmeusees trädgård. Medan Lecoq talade undergick Tabarets ansigte en märkbar förändring. Säkert hado han ej längre känning af giktens plågor Han vred sig på sin säng under berättelsens gång och lät än höra ett utrop af belåtenhet, än var han liksom försjunken i ett slags hänryckning, ungefär som en fanatisk beundrare af kammarmusik vid afhörandet af någon skön komposition af Beethoven. — Att jag ej var med, mumlade han flera gånger mellan tänderna, att jag ej var med! ... När Lecoq slutat, gaf han luft åt sin hänförelse. — Präktigt!... utropade han. Lecoq, min gosse, jag måste säga dig att du handlat som en engel. — Menar ni ej i stället att jag handlat som ett dumhufvud? frågade den misstrogne polisagenten. — Nej, min vän, visst icke, Gud är mitt vittne att jag ej det gör. Du gläder mitt gamla hjerta; jag kan nu dö nöjd, då jag får en värdig efterträdare. Jag skulle vilja omfamna dig i logikens namn. Ahl! den uslingen Gårrol som fårrådt dis, — tv han har förrådt dis, tvifla