Göteborgsposten – 25 mars 1869, sida 1

— — —ä-—— —L— — — ———6-— relseledamöter och suppleanter vid bankens lånekontor i Göteborg, Malmö och Wisby. Fullmäktigsplatserna i banken och riksgäldskontoret hafva alltid varit eftersträfvade af ganska många, äfven då arvodena voro mindre än nu. Såväl vid de begge föregående riksdagarne, som ock vid den innevarande, har Första kammarens elektorer (valmän) blifvit utsedda med lika stor enighet som takt, och i den syftning att redbara, ansedda och för befattningarne lämpliga personer skulle väljas till fullmäktige och styrelseledamöter vid lånekontoren i landsorten. Man har icke haft något att anmärka mot Första kammarens elektorer, icke heller mot deras vallistor. Vid 1867 års riksdag var landtmannapartiet underlägset; men intelligenspartiet, som då hade ölvervigten, begagnade den med moderation när elektorer i Andra kammaren skulle utses. Följden deraf blet att endast några få omflyttningar skedde vid utseendet af fullmäktige och styrelseledamöter vid lånekontoren. Vid 1868 års riksdag hade landtmannapartiets makt ökats, huvudsakligen derföre att inom intelligenspartiet rådde afund, småsinthet, modlöshet och följaktligen brist på sammanhållning. Emellertid inträffade dock, att nämnde partis lista segrade — genom en tilltallighet — då elektorer skulle utses. Nämnde lista var likvisst ej ensidigt uppgjord. Landtnannapartiet var ganska talrikt representeradt på densamma. Vid början af innevarande riksdag uppwädde landtmannapartiet ändå mera energiskt, och så kunde det göra enär flera af de mest framstående inom intelligenspartiet nu visade sig mera vankelmodiga och osjelfständiga än förr, fruktande att utestängas från sina förut innehafda platser i utskotten. Landtmannapartiets maktlystnad växte. De fega inom intelligenspartiet slogos med häp: nad och grepos af oro när landtmannapartiets ledare utan miskund uteslöto Uhr, Jonas Andersson och Ola Jönsson från konstitutionsutskottet, emedan dessa gått in i len nyliberala klubben, hvars ledare föreställde sig att kunna bilda ett mäktigt parti. Till och med hr Hierta, hvars mod på öppna fältet för öfrigt aldrig varit storartadt, som i ett svagt ögonblick låtit förmå sig af Blanche att också inträda i den nyliberala klubben och som i ett obevakadt ögonblick vidgick att hafva varit der, greps af sådan oro vid första underrättelsen om det öde, som drabbat de trenne exkluderade ledamöterna, att han (hr Hierta) såsom enda skälet för sin entr i den illa noterade klubben anförde sin önskan och förhoppning att der kunna afstyra dårskaper. Då en så gammal och erfaren riksdagsman med ens Åtappade konsepterna och nästan törödmjukade sig för landtmannapartiet, var det sjeltklart, att flera andra, hvilkas position var ändå mera svigtande, skulle, med tanken riktad på början af slutet, söka dot behöfliga stödet för återval hos landtmannapartiet. Följden af allt detta visade sig ock, då Andra kammaren skulle välja elektorer till valförrättningen sistlidne Fredag. Men om intelligenspartiet mangrannt deltagit i valet till elektorer, så hade icke landtmannapartiets vallista helt och hållet segrat, och de skandaler, som vid den definitiva valförrättningen i Fredags afton inträffade, hade då uteblifvit. Innan jag redogör för dessa, anser jag mig böra uppräkna, för jemförelsens skull, namnen på Andra kammarens elektorer i fjor och i år. I fjor valdes till elektorer: hrr Carl Ivarsson, Kallstenius, G. v. Proschwitz, Erik Ersson, G. Kolmodin, A. Medin, Aug. Danielsson, Indebetou, Wener, Hedengren och Hörnfeldt, alla tillhörande landtmannapartiet; vidare hrr G. de Mare, J. Lindström, Mannerskantz, Ribbing, frih. Alströmer, Bälter Sven Ersson, C. A. Larsson, Lönnberg och Swartz, tillhörande intelligenspartiet; samt Sven Nilsson, Sääf och Agardu, hvilka åtminstone hafva starkare lutning åt det senare än åt det förra partiet. I år gegrada landtmannanartioeta lisfa faII