Göteborgsposten – 23 mars 1869, sida 2

jag vet inte. Men det är nödvändigt, jag vill det... jag skall ha den!... Under en minut stod han försänkt i tankar, derefter återtog han i lugn ton: — Det finnes en man som kan rädda oss, en man som skall kunna se hvad jag ej har kunnat se, som skall förstå hvad jag ej kunnat förstå... Låtom oss gå och bedja honom om råd, hans svar skall bestämma mitt handlingssätt ... Kom! .. Efter ett sådant dygn som det de båda polisagenterna tillbragt, borde de, såsom det tycks, ha haft ett oemotståndligt behof af sömn. Men Lecoqs krafter uppehöllos dels af smärtan af det sår hans egenkärlek fått, dels af hoppet att han ännu kunde lyckas. Hvad pappa Absinth beträffar, så liknade han till en viss grad de stackars åkarkampar som sedan de glömt hvilan, ej mera veta hvad tröttheten vill säga och springa tills de nedfalla kraftlösa. Han förklarade visserligen att benen svigtade under honom, (men Lecoq sade: det är nödvändigt, och han gick vidare. Do uppnådde Lecoqs boning, hvarest de klädde af sig sina förklädnader, och efter en dräglig frukost, fuktad af en butelj godt bourgognevin, begåfvo de sig åter på väg. Den unge polisagenten yttrade ej ett ord under vägen. (Forts.)