Göteborgsposten – 23 mars 1869, sida 2

Till Göteborgs lyckligt lottade Familjer. Jesu Syr. B. 4: 24, 28. Det är väl icke första gången jag har varit nog djerf, att vända mig till Eder mea bön om tijelp åt lidande inom detta samhälle, men ännu en gång vill Jag bedja för och fästa Eder uppmärksamhet på en klass af medmenniskor, som hittills saknat hjelp och bistånd för sitt återupprättande, för såvidt detia kan låta sig göra. Vid åstadkommandet af alla nu befintliga välgörenhetsinrättningar inom detta samhälle bar man dock glömt den fallna qvinnan och till stor del de vilsejörda barnen, som gn varelse. Man har måhända liksom jag, då jag för några år sedan tillträdde den befattning, hvilken jag snart går att lemna, såsom föreståndare för Besigtningsbyrån, tyckt att det var någut motbjudande att bade tala vid och skrisva om dessa olyckliga varelser, hvilka man i allmänhet anser såsom för alltid förtappade. Min numera fleråriga erfarenhet vid inregistreringen af dessa personer, har ganska mycket förändrat mina åsigter och lärt mig att, om ej för många, åtminstone lör några af dem kan gilvas någon räddning, och det är derföre jag nu ville tala ult Eder om den fallna qvinnan, pro,titutionens oner. Finnes det väl någon som icke ryser vid tanken på att bans dotter skulle blifva en tallen qvinna? Nej, säkert ingen. Men det gilves också djupt fallna män, som sjunkit djupare än en qvinna någonsin kan sjunka, dessa män åro den hufvudsakliga orsaken till mangden af de fallna qvinnorna och de förlörda barnen. Den så djupt fallne mannen är ju ej i ringaste mån bättre än den djupt fallna qvinnan. Men då den förres lif kan synas vara det mest lyckliga på jorden, så är den sednares raka motsatsen. Om den fallna qvinnan, ångerlull och botfärdig, säger liksom den förlorade sonen, som skriften omtalar: Jag vill stå upp och gå till min fader, jag vill beträda en god väg, så öppna sig för henne inga fadersarmar som här på jorden omfatta henne. Det gilves lör henne ej annat att välja på än att fortsätta sitt syndiga lefnadssätt eller dö, — ngon anvan utväg bar bono ej. Men för döden ryser hon; det ligger något derbakom, som kommer blodet i hennes ådror att stelna. Hon föredrager sitt usla lif framför döden; och sedan bon af mangahanda skäl icke kan fortsätta dermed, slutas det oftast på spinnhuset eller fattigvården. Den prostituerade qvinnan har hittills knappast funnit en enda, som vill räcka henne en hjelpsam hand, ingen, som vill taga henne i sivu hus. Detta hafva menniskovännerna i de flesta länder insett, ty det skildrade olyckliga förhållandet är ofverallt lika. De halva insett snart sagdt omöjligheten att inlöra de prostituerade qvinnorna i familjerna och för att ändock kunna räcka dem en räddande hand, hafva de inrättat 8. k. Magdalena hem, der de in:agas och erhålla arbete och underhåll, till dess de möjligen kunna användas till tjenarinnor eller på annat ärligt sätt försörja sig. . Etter den erfarenhet jag haft rörande de från dessa hem utgångna individer har jag icke skäl att i främsta rummet föreslå något Magdalenahems inrättande i Göteborg. Här som öfverallt är verksammaste medlet mot det onda att, så mycket man förmår, söka lörekomma det. Att utreta prostitutionen höror ju blott till de fromma onskningarne och låter sig aldrig göra. q Att kunna förbättra mer än några få af 100:det, som varit prostituerade 1 år eller längre, synes mig ko görligt, emedan de gedom lättja blifvit oduglige och olustige till arbete. Med desto större bopp om framgång vända vi dersöre våra blickar och tankar på dessa uaga qvin— —— ESR inom Göteborg lefva och hafva