Göteborgsposten – 23 mars 1869, sida 2

nars! ... Han tillochmed uttalade det namn ni nämnde, ett namn på euse ... En underlig tanka genomfor den unge polisagentens i hufvud. — Om det vore han! sade han för sig sjelf. Om Mai och hertig de Sairmeuse vore en och samma person!... l Men han tillbakavisade denna ide och förebrådde sig tillochmed öfver att den uppstått hos honom. Han förbannade sin böjelse att i alla händelser se en romantisk och osannolik sida. Hvad skulle det tjena till att söka en lösning i fantasien, då omständigheterna voro så enkla? ... Hvad var det väl för underligt att en anklagad, som han förmodade vara en verldsman, kände till den dag som hertig de Sairmeuse valt för att mottaga sina vänner? Emellertid hade han inga vidare upplysningar att vänta af Couturier; han tackade honom och efter att ha räckt handen åt vaktbefälhafvaren gick han ut, stödd på pappa Absinths arm. Han hade också verkligen behof af ett stöd. Han kände sina ben svigta, det gick omkring i hans hufvud och flera gånger kände han sig nära att falla till marken. Han kunde ej förstå huru, genom hvilka trollkonster han förlorat detta parti, på hvilket han inlåtit sig med så stort förtroende till slumpen. Och han hade förlorat det på ett uselt, skamligt sätt, utan strid, utan motstånd. Att ha trott sig vara ett geni i sitt yrke och bli så löjligt lurad! ...