Göteborgsposten – 22 mars 1869, sida 2

nehar titeloch hufvudrollen, samt Blarches Stockholm, Westeräs och Upsala. Fran Utlandet. Händelserna börja nu påskynda hvarandra. Det franska sändebudet vid hofvet i Briissel, vicomte de Lagueronnicre, befann sig ännu d. 15 d:s qvar i Paris, dit han begifvit sig, för att inhemta förhållningsordres rörande den mellan Frankrike och Belgien uppståndna tvisten. Hans afresa, som skulle egt rum redan d. 14:de, hade neml. fördröjts genom en högt uppsatt belgisk statsmans ankomst, hvilken hade i uppdrag att öfverlägga med franska regeringen. Samma dag, d. 14:de, hölls ett statsråd i Brissel, för att diskutera en af Frankrike tramställd önskan om, att i Paris en konferens skulle sammanträda för ordnandet af den belgisk-franska frågan. D. 16:de begaf sig Lagueronniere till Brissel, der han dagen derpå hade ett längre sammanträde med utrikesoch finansministern. Man blet enig om bildandet, sammanträdandet och kompetensen af en belgisk-fransk konferens, för att undersöka de mellan Frankrike och Belgien rådande statsekonomiska förhållandena. Under detta sammanträde kunde man dock icke enas i den vigtigaste punkten, neml. pröfningen af kontrakterna om jernvägens öfverlåtande. Hngelska kabinettet, och äfven drottning Victoria enskilt, hade, dertill drifvet af Preussen, som gerna ville skjuta England framtör sig, föreslagit sammankallandet af en international kongress, hvarigenom frågan skulle bli gjord till en allmänt europeisk. Derpå vägrade franska kabinettet att ingå, men har i stället töreslagit nedsättandet af en blandad franskbelgisk konferens, hvilken skall diskutera båda ländernas tordringar och antaga ett passande utjemningssätt. Belgiens premierminister Frere-Orban har som bekant i den belgiska senaten påstått, att det uteslutande varit landets materiela intressen, som ledt dess nandlingssätt i denna del, men i sjelfva verket har ingen betviflat, att det belgiska kabinettets hållning gentemot det franska Ostbolaget var dikterad af helt andra skäl. Aldra minst kunde man vänta, att kabinettet i Tuilerierna skulle låta sig vilseledas i denna punkt. Frankrikes utrikesminister Lavalette förklarade genast, att Frankrike var i allo beredt att diskutera saken uteslutande ur statsekonomisk synpunkt, och det är genom denna skenbara eftergift, som kabinettet i Brisse: har bragts i en icke ringa förlägenhet. Det har nemligen, såvidt man kan finna, endast valet mellan att antingen samtycka till banornas sammansmältning (mot hvilken man just i statsekonomiskt hänseende ej har något att invända), eller att erkänna, att det låtit sig ledas af politiska skäl. Belgiens förlägenhet bar utan tvifvel endast ökats deraf, att Frankrike tillochmed förklarat sig villigt att göra betydliga eftergifter i materielt hänseende, ty det är alls icke detta, som hofvet i Brissel önskar. Ju mera Frankrike tränger på i denna sak, desto mera sannolikhet finns det för, att det vill tvinga Belgien till att erkänna, att det endast är politiska skäl — och kanske främmande intalanden — som bestämt dess hållning i jernvägssaken. För hvilket ändamål Frankrike så handlar, dertill kan man endast gissa sig; dock synes det vara temligen klart, att denna frågas besvarande kan bli af afgörande betydelse för krig eller fred i Europa. Den belgiska saken är blott ett nytt bevis på sanningen af den satsen, att händelserna år 1866 bragt Frankrike in i en ställning, som det i längden icke kan uthärda, och det är naturligt, att, om det kan bevisa, att Preussen i Belgien motat franska regeringen och gjort det fientligt mot sin grannStat, den allmänna meningen i Frankrike skall upptändas af harm och åter bli enig. Men den belgiska jernvägsfrågan är icke den enda. Flerfaldiga omständigheter angifva, att Preussen nu äfven trycker på Holland att vägra bekräftelse å förenandet af en bit af dess jernväg med den franska banan, i hvilken den belgiska banan är en sammanbindningslänk. Så läsa vi i Köln. Zeit. följande uttalande, hvilka onekligen äro i närvarande ögonblick af ganska märklig natur. Under det frågan om de belgisk-franska jernbanorna är temligen belyst, råder ännu något dunkel i afseende på det franska Ost