Råttegångsoch Polissaker. Från Landserten. Mord och rån. Nagon gang i förlidet år omtalade vi huru en 70-arsman från Bleket invid Uddevalla, som försörjde sig medelst gärasarihandel, blifvit mördad och rånad, samt att det lyckats kronolänsmannen A. F. Lundbom, att upptäcka och gripa mördaren, en illa känd mansperson från Boaa i Torps socken på Dalsland vid namn Anders Svonsson, vanligen kallad Skröpel, hvilken efter häktandet utvisat platsen, hvarest han efter mordet nedgräft den mördade, sedan han fråntagit honom såväl alla kläderna som ock det lilla kram han hade till försäljning, hvilket dock uppgick till ett högst obetydligt värde, Med sagde And, Svensson, som förut undergått flera ransakningar, hölis ånyo förhör ä cellfängelset i Wenersborg sistl. Lördag. Efter Wenersb:s T:g meddela vi bärom följande referat: Mördarens mörka ögon irrade oroliga omkring under de svarta ögonbrynen och ett svart skägg prydde de magra kinderna och hakan. Ilan uppgaf, att han d. 30 sistlidne Sept. tagit en genväg genom en skog för att sammantrassfa med den mördade Peter Bengtsson, men att han ej beslutat att mörda honom, förrän han kommit till en i skogen befintlig grind. Här bortkastade han en medhafd yxa, som han begagnade vid timmerarbote, och upptog en sten, med hvilken han tilldelade den mördade ett slag i ryggen med den påföljd, att denne föll omkull och slog hufvudet mot en på vägen befintlig sten. Blodet började då flöda ur näsa och mun på Peter Bengtsson och den tilltalade lyftade honom då af stenen och tilldelade honom några slag i hufvudet med steaen, som han bade i handen. Nägot tecken till lif förmärkte han då icke hos den mördade; och ban tog då denne i kragen och släpade bonom omkr. 3 famnar längre in i ekogen och fortsatte der att slå honom i hufvudet med stenen. Om han haft denne med sig, då han släpade bort den mördade, eller han sedan gått efter den, kunde han icke minnas. — Gjord uppmärksam på det otroliga i berättelsen, att han skulle bortkastat yxan och uppsökt sig en sten, för att begagna som mordvapen, svarade han: Det kan nådig lagman nog förstå, att