Göteborgsposten – 18 mars 1869, sida 2

kasom Preussen före kriget år 1866 afslöt sin allians med Italien, sålunda vidtager kejsar Napoleon f. n. motsvarande anordningar, för att i händelse af en sammanstötning icke stå allena. Italien synes framgent följa Cavours politik: att genast vara till hands vid hvarje stor europeisk aktion, för att, då kriget är slut, få sin andel af bytet till ytterligare befästande af Italiens enhet och dess områdes afrundning. Den österrikiska politikens ledare, rikskansleren v. Beust, är, såvidt man kan finna, bestämd till att spela en sådan roll, som kejsar Napoleon före omhvälfningarne år 1866. Österrike skall tillsvidare afvakta handelsernas gäng och väntar sig fördelar af en väpnad neutralitet, hvilken dock skall kunna ötvergå till aktivt deltagande i kampen, såframt andra stormakter, hvilka ej äro omedelbart intresserade i den fransk-preussiska förvecklingen, skulle blanda sig deri. Den allmänna uppmärksamheten, som fortfarande hålles fästad härvid, delar sig äfven för ögonblicket på en händelse, som d. 8 d:s timat i Madrid, uti representantförsamlingen derstädes. Det uppstod neml. en haftg debatt om tronkandidaturen. En spansk tidning meddelar detta referat: Sedan den republikanske dep. Caro frågat, hvarför hertigen af Montpensier ännu alltjemt var uppförd i armöens rullor såsom spansk generalkapten, och Castelar understödt denna förfrågan genom att framhålla, det hertigen vid intet tilltälle inlagt förtjenster om Spanien, samt förklarat, att han skulle anse det för en fortsättning af Spaniens olyckor och ett såkert bevis på landets olyckliga öde, om en främmande furste inkallades, tör att genomföra en half restaurationspolitik, svarade sjöministern amiral Topete: Jag kan besvara den siste talaren dermed, att om hertigen af Montpensier icke gjort Spanien flera tjenster, så är orsaken dertill den, att han ej haft tillsälle att draga svärdet i statens tjenst. Att han ej var ombord på fregatten Åaragoza (der revolntionsminan först tändes), kom sig deraf, att jag förklarat det opassande. Castelar säger, att han ej vill ha någon främmande furste, derför att detta skulle vara en skam för Spanien och förhindra republiken. Jag för min del förklarar högt, att jag heldre vill ha hertigen af Montpensier, än republiken. (Stark rörelse. Flera republikanska deputerade begära ordet. Rop: Till ordningen!) Krigsministern general Prim: ÅJag förstår ej, huru sjöministerns ord, så sällsamma de än må ljuda, kunna i sådan grad väcka oppositionens harm. De andra herrarne uttala sig för republiken och sjöministern förklarar med sin varliga frimodighet, att han föredrager Montpensier. Castelar: eJag vilby ej åter tala om de tjenster, som hertigen gjort staten; de äro icke lysande; men jag upprepar, att vi icke vilja ha någon främmande prins, ej ens i det fall att cortes förklara sig för monarkien. Vi önska, att nationen skall styras af en nationalregering, vi vilja ha en spansk regering för det spanska folket! Figueras (republikan): Om man jomsör general Prims och Topetes tal, finner man litt, att en förut fattad plan existerar, en plan som antagits redan för 5 månader sedan, men hvilken är af den art, att den icke ötverensstämmer med nationens förhoppningar. Den närvarande regeringen har blott ett person ligt, ej något nationalt program. Topete: Jag är mycket förundrad ötver, alt mina ord framkallat en sådan rörelse. En hvar här i salen har ju rätt att tritt uttala sin personliga öfvertygelse. Ninisterpresidenten Serrano: Ministeren har beslutat samvetsgrannt akta folkets suveräna vilja. Om det väljer republiken, ropa vi: Lefve republiken! Om det väljer monarkien: Lefve monarkien! Om min vän, amiral Topete, sagt mer, än han ville, så har han betjenat sig af en rätt, hvilken ej kan nekas honom i egenskap af deputerad. Eftersom j, mina herrar af oppositionen, talen fritt, måsten i äfven medgifva en minister samma rätt. I protesteren mot, att en medlem af konungafamiljen kan vara spansk medborgare. Jag är mera liberal. Då försatiningen väl blifvit antagen, skall det icke finnas någon spanior, som jag icke gerna skulle se återvända. Den allmänna meningen visar i detta fall större hofsamhet. Det finnes ännu medlemmar af konungasamiljen på flera ställen inom Spaniens område, utan att någon oroar dem. Det kan ej falla mig in såsom Castelar att vilja gå nationalförsamlingens beslut i förväg. Fastän jag tror, att republiken skulle vara en ödesdiger lösning af frågan, skulle jag likväl underkasta mig densamma och erbjuder den min tjenst. Figueras: Jag vill ej uppträda som personlig motståndare till den eller den ministern, men eftersom man talar om den aktning, man är skyldig cortestörsamlingens beslut, vill jag blott spörja: Tror ministerpre