Göteborgsposten – 17 mars 1869, sida 1

—— äh —F-— — ———.— ett års ölning. och frågade om något yrke fanns, der en så kort öfning var tillräcklig. I en tid, då alla makter rusta, vore det äfven oförsvarligt att ställa det svenska folket värnlöst som en fårflock bland vargar. — Frih. Gri, penstedt medgaf visserligen att sparsamheten var en stor dygd, men den borde dock ej drifvas så långt, att nationens sjelsständighet äfventyrades. De långa afbrotten i vapenösningarne i voro skadliga. IIVad skulle man säga ifall af sparsamhetsskäl den allmänna undervisningen afbröts för ett är? Det vore nödvändigt att man vänjde sig vid den tanken alt landets försvarsväsende. om det skall blifva betryggande, icke kan allöpa utan dryga kostnader. Hvad äro väl uppoffringarne nu emot förr: Då tvekade man ej att gifva sin siste skärt och sin siste son till fosterlandets försvar. Man erkänner att försvarsverket är otillräckligt; vore det då rätt och klokt att ytterligare försvaga det som redan är svagt? Under debattens fortgång inträffade åt1 ( i : i I i i i i i i I skilliga episoder, hvilka jag föreställer mig Ä skola intressera er mera än ett fortsatt referat af debatten, hvars hufvudmomenter jag redan antydt. Hr Siljeström t. ex., som sade sig finna åtskilliga, särdeles från ministe bänken uttalade åsigter mycket be:änkliga, öfv raskade sjelf med en ganska kuriös åsigt i afseende på skilnaden mellan ordinarie och .extra anslag; de förra voro sådana, menade han, om hvilka man ej årligen behöfver debattera, men de senare åter sådana, om hvilka man årligen måste tvista. — Om denna sats vore riktig, så skulle de ordinarie anslagens antal vara ganska få, och de litande al Jöns Päbrssons i tiv, snart reduceras till 0. Kammaren fann dock hr SilJeströms försök i den praktiska etatsrätten så befängdt, att det icke alls slog an, än mindre bemöttes af någon enda talare. kunde, med anHr C. A. Larsson, hvilken just icke tillhör de ömtåligas antal, sade sig hatva hört, att anslagets nedsättande skulle härleda sig från en inom landtmannapartiet uppgjord komplott; men så vore icke förhållandet. I utskottet hade lika många talat för och emot nedsättningen; vid voteringen hade den allagda sedeln medfört det resultat, att anslaget icke skulle nedsät:as. Det var hr Björck, j som först af alla inom utskottet hade päyrkat nedsättningen. Vidare höll han före, att om än Jöns Pahrssons motion vore dumt skrifven, så var dock tanken deri god. Åtskilliga talare läto undfalla sig yttranden, som vittnade om den förut al mig anmärkta råa tonen. Sålunda uttalade hr Siljeström dels den förhoppning, att hr Jöns Pährsson skulle vara försedd med nog tjockt pansar, för att kunna motstå den mot honom anställda målskjutningen. Ur Ilierta tyckte sig hafva förmärkt, att hr Ribbing betraktade reservanterna som Jönsar, eller som Pährssö ner och nästan som en fårskock och hr Rid derstad eriarade, att om än Jöns Pährsson nu vunnit ea lysande triumf, så ville dock ej talaren ställa upp sig i gåsmarsch efter hr Jöns Pährsson. Då anslaget till dess fulla belopp beviljades af Första kammaren, men nedsattes till hälften af den Andra, kommer frågan att delinitivt afgöras genom ny votering i begge kamrarne. Huru utgången då blir, kan oj med visshet beräknas, ty älven i Första kammaren finnes en fraktion, som icke skulle tveka att vägra hela anslaget, om genom det: sammas nedsättande till hälften den esterlängtade ministörförändringen kunde framtvinga: för nämnde fraktion är det således icke urmåens behof af öfning, icke heller sparsamheten, utan nägot annat, som är det b.stämmande. Efter en så lifljg strid, som utkämpats i anledning af anslaget till armcen, vapenöfningar, inträdde någon stillhet, icke i afseende på statsregleringens sucessiva föredragning, utan i diskussionerna. Anslaget (på G:te hufvudtiteln) till det ekonomiska karteverkets fortsältande hade statsutskottet nedsatt från 60,000 till 10,000 rdr, på grund af de sinansjella förhållandena. Emellertid ogillades denna ned