Göteborgsposten – 16 mars 1869, sida 1

— — — —— —— Vid denna som röst hade något af trumpetklang i sig reste Fritz sig upp helt förskräckt. . — Du ser, fortfor den unge polisagenten i det han visade honom sitt märke, jag är agent från polisprefekturen ... Om du vill undvika alla slags obehag, hvaraf det minsta skulle vara en promenad till fängelset, måste Gossen darrade i alla sina leder. — Jag skall lyda, stammade han ... Men hvad bör Jag göra? — Obetydligt. En man skall inom en kort stund infinna sig här; du skall känna igen honom på hans svarta kläder och långa skägg; du måste ord för ord svara honom hvad jag säger. Och kom ihåg att ett enda ofrivilligt misstag skulle föra dig långt härifrån. . — Lita på mig, min herre, sade Fritz, jag har godt minne... Blotta ordet fängelse hade förskräckt honom; han talade af uppriktigaste hjerta; man kunde förmå honom till allt. Lecoq drog nytta häraf och klart och bestämdt förklarade han för uppassaren hvad han ville. Då han slutat sin förklaring, tillade han: . — Nu vill jag se och höra! ... Hvar kan jag gömma mig? Fritz visade på en med rutor försedd dörr. . — I dethär mörka kabinettet, svarade han. Om ni lemnar dörren på glänt kan ni höra och genom rutorna kan ni se alltsammans.