Göteborgsposten – 15 mars 1869, sida 2

omättliga rustningarne vore, hvilka måste, om de ej leda till afväpning, föra till krig. Hvarföre icke afväpna? Man kan jemväl lätt inse, att antingen måste pragerfreden utföras, eller ock ett nytt stort krig föras för en stackars liten landremsas skull, tillhörig en främmande nationalitet. Men hvarför icke utföra pragerfreden? Anmärkningen är riktig. Men Preussen vill ej utföra pragerfreden. Då brott emot densamma måste leda till krig, är det naturligt, att det är Preussen, som vill frammana kriget. Detta bör man städse hålla för ögonen, alldenstund man så ifrigt villi Tyskland och England påbörda Frankrike skulden för de stora rustningarne och det närvarande osäkerbetstillståndet. Man bör jemväl erinra sig, att Preussen har en stor här slagfärdig, med hvilken det kan på några dagar rycka ut och mot hvilken Frankrike måsta för sin egen säkerhets skull hålla sig på sin vakt. Under allt detta dyker den belgiska jernvägsfrågan åter scam i förgrunden. Preussen är i den saken mycket oroligt och ömtåligt. Ett bevis derpå ha vi i följande ganska märkliga upplysningar af Kölnische Zeitung: Den belgiska jernvägsfrågan har inträdt i en ny phas, i den s. k. nationalekonomiska eller industriela; så lyder den diplomatiskt och officiöst atgifna lösen. Men detta är endast ett sken, derbakom står åter den politiska planen, hvilken är tydlig och vid den ytligaste pröfning igenkännelig för hvar och en. Man vill störta den i Paris obeqväma ministören Fröre och på en omväg komma till målet, hvilket dock ej skall lyckas(?). Saken var redan så godt som afgjord. Franska regeringen hade insett, att hon begått ett felsteg och dessutom illa betjenats af sina officiösa pennor. Man ville derför låta hela frågan falla eller åtminstone afvakta en mera lämplig tid för densammas återupptagande. Den belgiska regeringen kunde underrätta sina gesandter i utlandet om, att dessa kunde hädanester såsom hittills iakttaga lämplig tillbakadragenhet och undvika allt, som skulle kunna framkalla ens skenet af ett främmande inflytande. Men detta motsvarade ingalunda de intresserade jernvägsbolagens beräkning Dessa uppmanade franska regeringen, att hon skulle vidare fullfölja saken och framför allt interpellera den belgiska ministören, huruvida den skulle obetingadt vägra antagandet af den tillämnade föreningen mellan Ostbanan och Luxemburgsbanan eller under hvilka vilkor och garantier hon skulle vara hugad att bevilja densamma. Under denna tryckning af aktieegare och agiotörer beslöts i Paris ett nytt diplomatiskt fälttåg mot Belgien, hvilket dock skall sluta lika jemmerligt som det första(!). Instundande 25:te April skall Ostbanebolagets årliga stämma hållas. Man vill för densamma framhålla öfverenskommelsen med banan Arlon-Brässel såsom klar och afslutad och invaggar sig i den bedrägliga föreställningen, att Belgiens motstånd skall tills dess vara brutet. Lagen om räntegaraatien skall icke komma att framläggas för innevarande lagstiftande kår, utan först för den näst följande på grund af det, såsom man hoppas, under tiden fullbordade faktum af de båda banornas sammanslående. Ty räntegarantien, är hufvudsaken och det verkliga föremålet för hela förhandlingen. Belgien har jernvägar i en utsträckning af 520 mil (en mil fem kilometer); af dem tillhör en tredjedel staten, två tredjedelar de enskilda bolagen. Ingendera af d:ssa banor gör lysande affärer; ingen afkastar mer än 3 pret. Banan från Marlvie till Lättich t. ex. betäcker knappast kostnaderna. Franska regeringen har garanterat Ostbanan 41 prets ränta för de banor, som byggas i Frankrike. Utan en dylik garanti kan luxemburgsbanan, hvilken skall sammanslås med ostbanan, alls icke bestå, och franska regeringen vill utsträcka den åt Ostbanan beviljade garanti till de utländska, redan bestående banor, som hon kan förvärfva sig, närmast till luxemburgsbanan. Den franska skattkammaren skall således gifva en belgisk bana ett understöd af minst 2 prct. Är det väl nu troligt, att franska regeringen skulle, i betraktande af den bekanta förlusten å de belgiska banorna och särskilt Ärlon-Brissel-banan, gifva ett dylikt understöd, om hon ej leddes dertill af politiska baktankar? Med samma rätt skulle Frankrike om det finge ett sådant medgifvande, genom mellanpersoner kunna förvärfva sig nästan samtliga de belgiska banorna. Belgien kan ej låta sin sjelfständighet på detta sätt inskränkas. Efter hvad det säges, vill Frankrike i Brissel föreslå till sakens bepröfvande en blandad fransk-belgisk kommission. Belgien skulle, om det ginge in derpå, redan till principen godkänna de franska anspråken, hvilj beger sig till hötel de Mriemboure. som jag