Göteborgsposten – 13 mars 1869, sida 1

SH AC1101 ÖbArmitertigöv Korsar oIVEL ena stora namnet efter det andra i vår tidebok. Den som i dessa tider skrifver den univorsella dagskrönikan måste med eller mot sin vilja bli nekrologist. Oftast blir han väl dervid också en smula panegyriker, men, herre Gud, inte ondt i det! Det är en vacker benägenhet hos menniskor i allmänhet och skriftetällare isynnerhet att mer eller mindre hylla den gamla satsen: de morturs nihil nisi bene att låta de döda slumra i ro och lemna domen åt Honom, som rättvist dömer. Men det är, dessvärre, med somliga skribenter som med den beskedlige Lorenzo Hammarsköld i lifstiden. I umgängeslifvet den fogligaste, humanaste och blidaste natur, man kunde tänka sig, hade han icke väl fått pennan i handen förrän han fattades af ett berserkaraseri, som hvarken skonade döda eller lefvande. Tegnör straffade honom grymt, men rättvist, genom sin blodiga satir IIammarspik?, sin mördande kritik af den bekanta Hammarsköldska grekiska grammatikan, båda upptuktelser för evärdeliga tider. Och ändå var salig Lorenzo nästan en samaritan mot sin döda och lefvande nästa i Jemförelse med den, som, i Handelstidningens Riksdagsbref N:o IV och XIV bryter stafven öfver döda och lefvande, efter ryften, som gå i hvar mans munv! Italienska operasäsongens början har under veckan varit i hvar mans mun. Med spänd otålighet afvaktades första representationen i Söndags och vare det sagdt till hr Strakoschs och hans sujetters heder, att resultaterna vida öfverträffade förväntningarne, hvilka just på grund af Årykten helt säkert icke voro så synnerligen högt uppdrifna. Ty fingo vi icke i m:ll Amanda Holmberg en Rosina med en stämma så präktig och ett föredrag så behagligt, att k. teatern i Stockholm borde skatta sig lycklig att ega en svensk altsångerska af sådan förtjenst, om n. b. nämnde konstinstituts styrelse någonsin kunde misstänkas för en så trivial känsla som patriotism? ÅÄr icke hr Garcia en don Basilio i röst, i mimik, i dramatisk uppfattning, kort sagdt i sin helhet den yppersta som nägonsin beträdt vår scen, och hr Guadagnini den angenämaste och mest alerte Figaro, man gerna kan önska sig? Om än hr Sabattini som grefve Almaviva och hr Castelli som doktor Bartholo icke gå upp mot hvad vi förut i dessa partier skådat och hört, så äro de dock sångare hvilka utan tvifvel alltmera skola göra sig förtjenta af vår publiks ypnest. Sak samma med orkestern och kören, hvilka i denna af hr Strakosch i en handvänning åstadkomna operamekanism utan tvifvel icke äro de minst verksamma kuggarne och följaktligen äfven förtjena sin beskärda del af berömmet, hvilket redan under de följande föreställningarne i Tisdags och Thorsdags visat sig med fog kunnat anses ha en ännu mera berättigad och för alla parterna säkert mera angenäm grund än uppmuntringarne af en välvilligt stämd publik— och kritik. Uppförandet af La Traviata sistl. Thorsdag var isynnerhet egnadt att lägga första grunden till denna på egen inneboende styrka fotade sjelfstäudighet. Ty om man också måste medge, att fru Marinoni, hvilken då introducerades som sällskapets primadonna assoluta, icke är i besittning af den röstens volym och styrka, som Vioiettas parti kräfver, så ega dock både hennes sång och hennes spel så mycket naturligt, nästan rörande behag, att kritikern liksom åhöraren böjer sig ör den qvinliga älskvärdheten och detta med så mycket mera skäl som man har all anledning antaga, att sångerskans röst ännu icke på långt när hemtat sig efter en lång och i alla afseenden ansträngande resa. Hr Guadagnini, den äldre Germont, är en sångare som med en ganska aktningsvärd dramatisk talang förenar en icke vanlig förmåga att med urskiljning och måtta använda sina röstressurser, hvarföre också den stora scenen i 2:a akten mellan honom och Violetta kan anses som aftonens glanspunkt, näst efter mill Holmbergs i gårdagens n:o omnämnda briljanta utförande af dryckesvisan i 1:a akten. Mindre än dessa artister eger hr Sabattins förmågan att rycka åhöraren med sig, hans röst har icke denna sympatetiska timbre, som försonar så mycket och han detonerar då och då på ett för ensemblen högst betänkligt sätt. Då emellertid denne unge sångare med god aktion förenar ett för scenen synnerligen lämpligt yttre, och förekommande inadvertenser möjligen kunna skrifvas på tillfällig indisposition, vore det orätt att döma honom efter endast 3:ne uppträdanden. Körerna klingade i La Traviata fullstämmigt och rent; när Årampfebern försvunnit skola de säkert erhålla hvad de nu saknade i styrka. Den sceniska uppsättningen var tillfredsställande, mera ledighet i grupperingarne tillhör kapitlet rampfebern. Alla anledningar finnas sålunda för handen, att hr Strakosch icke förgäfves skall ha förstört sin tid och sin möda. Musei tafvelgalleri har nyligen blifvit rikkadt med några nya taflor: 1 större och 1 mindre grupp Hästar i det fria af Arsenius, nloppet till Hardangerfjord af Nielsen, sjöstycke af Munsterkjelm, en liten särdeles vacker och effektfull bit, marin Lustkutter unler segling af Ekvall, samt ett större Landskap från Baiern af mill Augusta Borg härtädes, kopia efter ett original tillhörigt enkeIrofttning Jaganhina Mg ogge pen — 2 — Dn nm ms m — LU z O