Göteborgsposten – 13 mars 1869, sida 1

FUsAUe cCCFJFAPUHGTUC. — 4ÅBad oralek. Vär tid är öfverraskningarnes. Den blyghvitbetan framträder med anspråk på att få gälla som surrogat både för socker och kaffe och i rappet kanske för grädde med. De blir en god mjölkko för svenske landthushållaren, som bör komma på grön qvist efter den betan. Cikorian är död, lefve hvitbetan! Men lefve också hr Ridderbjelke, som, efter hvad vi sett i avisorna, förstår att af herrskapet Tjärnmjölk Vassle framtvinga icke allenast en förträfflig ättika, utan äfven ett godt, välsmakande vin. Vin och ättika, sköna tanke, den har uppfinnaren bestämdt insupit under läppjandet på någon af våra moderna rödviner, å så och så många ören pr butelj. Ve öfver eder rödvinsamatörer, denna uppfinning skall komma eder suri efter! Men husmödrarne skola välsigna uppfinnaren, ty icke nog med att han ur ofvannämnde fordom ringaktade ämnen framtrollar vin och ättika, han extraherar derur äfven — en förträfflig såpa. Måtte den endast bli tillräckligt grofkornig för skurmadamerna! Och så kokkärl af papper! Snart kostar det nästan rakt ingenting att sätta upp ett hushåll. Några hvitbetor, ett par ris papper, en kruka mjölkvassle och ;n burk Liebigs köttextrakt (stor prisnedsätting), det är ju icke hela verlden, men ändå, om man ser, en ganska god början till ett äckert bord på nutidens patentfason. Vår tid är öfverraskningarnes. Den, som Norrköping uppträder alldeles Roosenrasande, isar i Upsala vacker (har)tass för studenerna, upplåter utan ersättning den af honom ;rhyrda teatern för spektakler till förmån för e nödlidande i Småland och ter sig så hoett, att det är lust och glädje åt det och an gälla som en föresyn för hvilken ambuant påre noble som helst. Vår tid är öfverraskningarnes. Men den om mest och smärtsammast öfverraskar oss : Döden, som på de sista tiderna tyckes ha git till valspråk: Nulla dies sine linea, och