Göteborgsposten – 10 mars 1869, sida 1

rätten, isynnerhet gonom att förläna rösträtt äfven dels åt klasser, hvilka besitta rörlig egendom, dels åt sådana personer, som stå nära embetsmännen, men ej ha kongl. fullmakt, såsom den talrika klassen af s. k. Bestillingseller ombudsmän såväl i statens som kommunens tjenst. Ett särskilt andragande härom har med många underskrifter inlemnats till närvarande Storthing, der det likväl, såvidt vi veta, ännu icke kommit under behandling. Deremot blef man något öfvorraskad af att i slutet af förra året se ett förslag af representanten, sakförare Daae framkomma om utvidning at den kommunala rösträtten, hvarom ingen framställt begäran. Arendet kom emellertid hufvudstupa öfver Odelsthinget och togs under behandling i nästan samma ögonblick som det förut nämnda andragandet gjordes. De nesta af Odelsthingets medlemmar voro derför oberedda på saken, men eftersom den hade en populär fläkt samt förslagsväckaren och de ifrigaste af dess förespråkare framställde det såsom grundadt på menniskans bästa och ädlaste rättigheter samt varande i grunden demokratiskt, hvilket äfven var sannt, så blef frestelsen för många så stor, att de icke kunde säga nej, ehuru kanske mer än en inom sig önskade att kunna göra det. Detta gällde förnämligast bonderepresentanterna. Men flera af städernas representanter ingingo äfven på förslaget, i det de endast höllo sig till hvad som förelåg, men icke sågo på konseqvenserna i en framtid. Men nu, då Odelsthinget antagit förslaget, och detsamma skulle derifrån gå till Lagthinget (öfre kammaren) började pressen, eller rättare Morgenbladet, Norges största tidning, taga saken under behandling. Början skedde med en artikelfoljd Om Rösträtten, hvilken gjorde ett mäktigt intryck och började vända opinionen eller strömmen emot förslaget. Dessa artiklar följdes af andra af liknande beskaffenhet, hvilka behandlade mera sociala sidor af förslaget och dess sammanhang med andra konstitutionela frågor. Den första författarens hufvudgrundsats var den, att man — och här påpekade han en omständighet, hvars konseqvenser äfven visa sig såsom framgående af liknande förhållanden, hvilka bestå hos oss — att man, sade vi, genom att sätta en bestämd inkomst eller skattecensus (på landet 100 speciedaler, i städerna 200 d:o), fastställt en godtycklig gräns, som man ej kunde bibehålla, att denna gräns ovilkorligen måste sjunka och att det, i det hela taget, var föga bevändt med att tala stora ord om menniskans rättigheter och sedan genast utmynta dessa i dalrar och skillingar. Förf:s ståndpunkt var derför den, att man, om en utvidgning af den kommunala rösträtten skulle ega rum — hvarom ham förklarade sig till principen öfverensstämma —, skulle taga hvarje välfrejdad och oberoende man samt gifva honom rösträtt, men samtidigt äfven taga sådana mått och steg, att de högre beskattade icke alldeles skulle ligga i händerna på det flertal röstberättigade, som ingenting egde, hänvisande på det förhållande som härvid eger rum i Danmark. Denna Morgenbladets behandling af frågan hade den följd, att Lagthinget, der förslagets anhängare i början voro säkra om segren, remitterade ärendet till Odelsthinget, för att man der skulle kunna taga frågan om den konstitutionela och kommunala rösträtten under behandling på samma gång. Odelsthinget gick ej in derpå, utan fastholl vid sitt förra beslut, ehuru icke med så stor majoritet som vid första behandlingen. Saken blef derför återsänd till Lagthinget, som vid andra behandlingen antog det med 15 röster mot 12. Det är således Storthingets beslut, men skall för fastställelse vinna K. M:ts sanktion. Det är dock temligen klart, att den konstitutionela rösträtten på det närmaste sammanhänger med den kommunala, hvarigenom saken vinner i betydelse, på samma sätt som här äfven vissa omständigheter framträda, hvilka kunna bli af den största vigt för Norge, likasom de, efter hvad vi förut visat, jemväl måste komma att återverka på våra egna förhållanden, hvilka synas mycket tagas i beräkningen af våra norska vänner. Vi skola nästa gång närmare belysa dessa utgreningar och konseqvenser. SNR mm oo TT AA MMM 00 f