Göteborgsposten – 9 mars 1869, sida 2

vara en exdemokrat och väderflöjel, som af äregirighet och lockad af frestande anbud gått öfver i det kejserliga lägret. Emile Ollivier har under de två sista åren icke stått på samma politiska ståndpunkt, som de öfriga medlemmarne af oppositionen, men påstår sig icke desto mindre hafva blifvit sin förra frisinnade öfvertygelse trogen. Beviset härför innehålles just i broschyren, hvilken äfven är ett program för hans framtida politiska verksamhet och af detta skäl är specielt riktad till valmännen i Paris tredje valdistrikt. För att riktigt bedöma Olliviers ställning till de olika politiska partierna i Frankrike, är det nödigt att kasta en blick tillbaka på hans offentliga bana. År 1848 var han bland republikens ifrigaste anhängare och blef efter Ludvig Filips förjagande af provisoriska regeringen anställd såsom generalkommissarie i departementet Rhönes mynningar. Ollivier var då 25 år gammal och hade redan förvärfvat sig ett namn såsom skarpsinnig och vältalig jurist. Att han vid mycket unga år anförtroddes ett så ansvarsfullt embete, derföre hade han den nyss aflidne skalden Lamartines beskydd att tacka: skalden var då allsmäktig. Embetet medförde allvarliga svårigheter; oroligheter utbrusto, i Marseille uppkastades barrikader, och det kom till blodiga strider på gatorna. Den unge advokaten ställde sig sjelf i spetsen för en jägarebataljon och skingrade insurgenterna. Detta raska och kraftiga uppträdande behagade general Cavaignac så mycket, att ban utnämnde honom till prefekt i Langres. Men då Ludvig Napoleon blifvit president, tog Olliviers carriöre på embetsmannabanan slut. Han återvände till Paris och lät sig upptagas i advokaternas leder. Hans politiska hållning var mycket försigtig och förnämligast beräknad på att anskaffa honom en inbringande praxis, emedan hans far, folkrepresentanten Demosthene Ollivier, ej var i tillfälle att understödja honom. Efter statskuppen d. 2 Dec. 1852 var fadren bland dem, som under en tid måste lemna landet. Ar 1857 uppträdde Emile Ollivier som valkandidat i Paris tredje valkrets och blef med stor majoritet vald till representant för nämnda krets inom lagstiftande församlingen. Han tillhörde då den bekanta gruppen de semton, som utgjorde oppositionens kärna. Ollivier framhöll i sina tal med en viss förkärlek den republikanska trosbekännelsen, men var det oaktadt den medlem af oppositionen, mot hvilken regeringen och majoriteten hade aldra minst att invända. Han behandlades tvärtom med större aktning än de öfriga, och underhöll tillika på grund af sina familjeförbindelser — han var gift med en dotter till hertiginnan dAgoult — en ständig gemenskap med de högre sällskapskretsarne. År 1863 dog den vältalige statsministern Billault, och ifrån det ögonblicket tyckes Ollivier ha tagit allvarsamma mått och steg, för att närma sig kejsaren. Hans forna anhängare Gambetta, Ferry, Laurier o. 8. v. påstå, att han på fullt allvar ansåg sig kallad att träda i Billaulis ställe och att han af detta skäl fullständigt öfrvergick till kejsarens parti. Kejsarens vän, Morny, som då var lagstiftande törsamlingens ordförande, nämnes såsom den, hvilken stärkte Ollivier i hans äregiriga planer och äfven talade för honom hos kejsaren, som ej var emot att i sin tjenst använda en så utmärkt kraft. I slutet af år 1866 — då stämningen i Frankrike blifvit upphetsad och orolig med anledning af Preussens förvånande lycka och maktutvidgning, hade kejsaren omsider efter samråd med Rouher och Walewski beslutat göra en följd af frisinnade eftergifter, hvilka gåfvo anledning till det bekanta öppna brefvet af d. 19 Jan., om hvilket Olliviers nyss utgifna broschyr vänder sig. Grefve Walewski lät jemväl kalla Ollivier till sig och erbjöd honom kultusportföljen. Men nu kunna vi låta broschyrens författare sjelf orda om sina samtal med Walewski, sin auliens hos kejsaren och slutresultatet af dessa förhandlingar. Mot slutet af December 1866 — säger Emile Ollivier — mottog jag ett bref, i hvilket grefve Walewski bad mig komma till ho