Göteborgsposten – 9 mars 1869, sida 1

— Och ni inbillar er att han ej skall märka ert sp ioneri? — Jag skall taga mina försigtighetsmått. — Ett ögonkast, en slump och han skall igenkänna cr. — Nej, min herre, ty jag ämnar förkläda mig. En polisagent, som ej är i stånd att öfverträtka den skickligaste aktör i förklädnadskonsten, är blott en medelmåttig polisagent. Jag har nu under ett års tid öfvat mig i att göra hvad jag vill af mitt ansigte och min person, och allt efter mitt eget behag kan jag vara gammal eller ung, mörk eller blond, en min på modet eller den vidrigaste landstrykare ... — Jag anade ej att ni hade denna talang, herr Lecoq. Åh! jag är ännu längt ifrån den fullkomlighet jag drömmer mig!... Likväl, min herre, vågar jag åtaga mig att inom tre dagar härefter infinna mig hos er och under en halftimmma tala med er, utan att ni känner igen mig... Herr Segmuller svarade ej, och Lecoq tyckte sig finna att han framställde sina invänningar snarare, med hopp att de skulle skingras, än af önskan att de skulle bli gällande. — Jag tror, min stackars gosse, återtog domaren, att ni misstar er. Ni och jag ha fått lära oss uppskatta den hemlighetsfulle fångens skarpsinne. Hans slughet är förvånande, eller hur, så förvånande att den öfverträffar allt hvad man kan föreställa sig ... Tror ni då att denne man, som är så slug, ej skall vädra er grofva snara? Han skall ana att, om man låter honom återfå sin frihet, kan det ej vara för annat än för att begagna den mot honom.