Göteborgsposten – 8 mars 1869, sida 1

— Visa den anklagade att ni upptäckt nyckeln till hans korrespondens. Fångens ansigtsuttryck förändrades hastigt. — Aha! det är polisagenten, yttrade han i dof ton, som funnit på detder. Samme agent som försäkrar att jag är en förnäm herre. Han kastade en föraktlig blick på den ungo polisagenten och tillade: — Är det så, kan jag anse min räkning vara uppgjord. När polisen absolut vill att en menniska är brottslig, bevisar den också att hon är brottslig, det är en känd sak ... Och då en fånge ej mottar biljetter förstår en polieagent, som vill ha befordran, konston att adressera sådana till honom, Fångens ton uttryckte ett så förkrossande förakt, att Lecoq blef ursinnig och tycktes stå i begrepp att svara honom. På ett tecken af domaren afhöll han sig likväl härifrån, men sedan han tagit den upplaga af Beranger som låg på bordet visade han den anklagade att hvarje siffra i biljetten motsvarade ett ord på den angifoa sidan och att alla dessa ord bildade en fullständig mening. Detta dräpande vittnesbörd tycktes ej förvirra Mai. Efter, att ha beundrat detta brefvexlingssystem med samma hänförelse som den, hvarmed ett barn betraktar en ny leksak, förklarade han att det fordrades en polistjensteman för att hitta på någonting dylikt. Hvad skulle man göra med en person som visade en sådan hårdnackenhet? ... Herr Segmuller hade ej den aflägsnaste tanke på att