Göteborgsposten – 8 mars 1869, sida 1

Möre härader, som välvilligt åtagit sig ait frambära motionen, bör egentligen icke klandras derför, att den framlemnats väl sent. Den kungliga kungörelsen, som han vill hafva upphäfd, är i sormelt afseende redan upphäfd genom den efter 1865 66 årens riksdag utfärdade nya tulltaxan. Jag föreställer mig äfven att samma motionär ej heller bör klandras derföre att han först nu erhållit bättre ljus i saken och sålunda inhemtat, att den grundsats som i den ofvan omförmälda k. kungörelsen uttalades om i allmänhet lika tullbehandling af samma slags varor, utan afseende på produktionsorten, är, icke mindre vid nyss anförda riksdag och sedermera vid 1867 och 1868 årens riksdagar (då motionären dock var med), än äfven under en lång tid dessförinnan, hos oss, likasom i de aldra flesta civiliserade länder, erkänd och tillämpad. Men hvad som deremot bör väcka förvåning, det är att representanter, som stå på en hög ståndpunkt af bildning, äro till den grad förblindade att de hylla den Johan Olssonska teorien, om den för öfrigt så kan kallas, och så bortkomna derjemte att de ej inse, att just differentialtullsystemet förryckte bandelns naturliga utveckling och lade hämmande band på sjöfarten ), samt tillika så groft okunniga att de icke hafva sig bekant, dels att just våra förnämsta exportartiklar tillgodonjuta, tillföljd af sin beskaffenhet, vida allmännare antingen fullständig tullfrihet, eller åtminstone lindrigare tullbehandling inom de flesta andra länder, än deras produkter här, — och dels att såväl tillföljd af särskilda traktater, som ock på grund af allmänt antaget tullsystem, äro våra exportartiklar i de flesta stater redan i åtnjutande af lika tullbehandling med de mest gynnade nationers, hvadan ett återupptagande af differentialtullsyatemet således skulle, äfven af detta skäl, vara utan ändamål. Men icke ens sedan de omnämnda förbållandena blifvit upplysta kanna dessa gengångare afhålla sig ifrån en fortsatt expektorering på det protektionistiska området, hvadan också den vidunderliga händelsen inträffade, att i Första kammaren afgåfvos icke mindre än tjugonio, säger 29, röster för den Olssonska motionen. Hr Joh. Olsson bör vara stolt öfver den omvårdnad hans motion fick i Första kammaren, och bör deraf finna sig soulagerad tör den strådöd som drabbade honom i Andra kammaren, der stämningen var sådan, att ingen tilltrodde sig påyrka votering. Emellertid gaf Joh. Olssons motion anledning till ett par ganska märkliga yttranden. Frih. Gripenstedt, som bär ansvaret för den olycksbringande franska handelstraktatens afslutande, tog sig anledning af den Olssonska motionen att redogöra för nämnde traktats verkningar på handeln, sjöfarten och industrien, och han slog sina motståndare med en serie af fakta, som dessa icke förmå att vederlägga. Jag förmodar att detta briljanta yttrande, som vittnade om så stor sakkännedom, blir meddeladt i någon af våra tidningar, men jag kan ej neka mig nöjet att anföra några siffror. Den direkta exporten till Frankrike före 1865 hade ej öfverstigit, men väl understigit ett värde af 10 mill. rdr årligen; redan nyssnämnde år, det företa då handelstraktaten blef gällande, ökades exporten till 11,3 43,000 rdr, 1866 steg den vidare till 12,623,000 rdr och 1867 ytterligare till 18,306,000 rdr. Den direkta sjöfarten på Frankrike hade 1863 verkställts med 70 fartyg, året derpå med 78 fartyg, hvardera året med 5,600 nylästera drägtighet; 1865 ökades fartygen illl 108 och 8.290 nyläster, 1866 till 140 fartyg och 9,680 läster, och 1867 till 200 fartyg och nära 19,000 läster. Den indirekta sjöfarten (fraktfarten) hade 1863 och 1864 idkats med resp. 48 och 53 fartyg om resp. 3,800 och 4,700 nyläster. År 1867 verkställdes fraktsarten till hamnar vid Kanalen med 160 fartyg om 15,700 läster, men ) Till hvilka rent af befängda förvecklingar differeotialtullsystemet leder, inhemtas af följande koa ha sflännr la År, 040 oo 4 oo RA