Göteborgsposten – 6 mars 1869, sida 1

dirckt skulle delgifvas riksdagen, som skulle aflåta skritvelser till K. M:t; men hr S. hade dervid förbisett den vigtiga omständigheten att genom berörda procedur beröfvades dem som anmärkningarne gällde rättigheten att få förklara sina åtgärder. Det vore ganska möjligt, att obetänkta framställningar skulle göras, och ett sådant förfarande voro i flera afseenden skadligt. Iill slut förklarade Jan Andersson — som är en ganska human man — att han var ullt belåten med sin motion, sedan han fått afhöra diskussionen, — Det var onekligen ett beqvämt sätt att fiona sig i motgången. Förr gjordes statsutskottets utlåtande angående riksgäldskontorets förvaltning till föremål för vidlyftiga debatter; icke så nu. Visserligen hade hr Stråle, när han yttrade sig med anledning af Jan Anderssons ofvannämnda motion, såsom skäl för densammas antagande framhållit beskaffonheten af de anmärkningar, som statsrevisorerna gjort mot riksgäldskontorets förvaltning och statsutskottets förfarande att behandla dessa anmärkninger; men då de nu föredrogos klandrades de alls icke af hr Stråle såsom för lindriga, eller statsutskottets utlåtande såsom obefogadt. I Första kammaren, der utlåtandet godkändes, frambölls at hr Wallenberg m. fl. såsom önskvärdt, att erhålla fullständig kännedom af allmänna rikshypoteksbankens ställning, i anledning hvaraf finansministern upplyste att åtgärder redan vidtagits för offentliggörandet af en sådan berättelse. I begge kamrarne föranledde isynnerhet en punkt en ganska liflig debatt, märklig dertöre att den berörde en vigtig juridisk fråga, och fördes i Andra kammaren förnämligast emellan två utmärkta jurister. Statsutskottet har sig bekant, eller befarar, att några af de enskilda jernvägsanläggningar hvilka staten försträckt med lån — ni erinrar er att detta förfarande ansågs särdeles välbetänkt förr — icke reda sig bättre, än att staten möjligen nödgas öfvertaga dessa Jernvägar. Statsutskottet har med anledning deraf, och för att betrygga statens säkerhet, föreslagit, att fullmäktige i riksgäldskontoret skulle åläggas, att dels från vederbörande jernvägsbolag, som erhållit statslån, låta infordra behöriga intyg derom, att jord som at bolag eges i och för jernvägsanläggningen, blifvit befriad från densamma förut vidhäftande inteckning, och dels att söka ytterligare inteckningssäkerhet för de lemnade lånen i den jord med derå anlagda jernvägar och öfriga tillhörigheter, som af bolag eges. Assessor Bergström komplimenterade utskottet som sökt bereda staten en ökad säkerhet, men erinrade dels, att mellan staten (långifvaren) och jernvägsbolagen (låntagaren) hade redan vid lånens erhållande aftal träffats, hvari dock ofvannämnde vilkor icke intagits, och att långifvaren således icke heller nu ensidigt kunde föreskrifva dessa vilkor, och dels att inteckningssäkerhet icke kunde beviljas i jordlotter utan både namn och nummer. Den föreslagna åtgärden medtörde dessutom dryga kostnader, som ej kunde påläggas bolagen att gälda. Af samma åsigt var härafshöfd. Rosenqvist, som erinrade att inteckning ej kunde beviljas, om ej uppbud och lagfart föregått. Hr Björck, som tvifvelsutan var upphof till förslaget, lyckades dock icke vederlägga hvad nyssnämnde talare anfört, men erinrade om de olägenheter som kunde uppstå, om bolagen blefve insolventa och om andra fordringsegare gjorde statens rätt stridig. Hr Carl Ifvarson anförde, att man ej kunde vara nog försigtig nu, ifall dessa jernvägar framdeles gjorde konkurs, då möjligt vore att andra fordringsegare beredt sig bättre säkerhet än staten. Ansåg det föröfrigt icke omöjligt att man kunde undanrödja de nu påvisade svårigheterna genom en särskild lagstiftning (men han förbisåg likvisst att den ej kan verka retroaktivt). Hr P. Olsson (från Helsingborg) törstod ej den juridiska frågan, men ansåg dock att de föreslagna åtgärderna skulle bli mycket kostsamma och fördelarne tvifvelakiga. Ett jernvägsbolag kände han, hvilket icke tullgjort de vilkor till staten som det åtagit sig. Man kunde med temlig visshet förutse, att åtskilliga banor, hvilka icke förmå erlägga räntan på erhållna lån, enär inkomsterna äro otillräckliga, måste olvertagas al staten. Hvad statsutskottot föreslagit blef at begge kamrarne förkastadt. — Jag föreställer mig ult statsutskottet med den föreslagna åtgärlen egentligen afsett att förekomma ett mot utskottet riktadt klander för bristande omänksamhet, ifall någon finansiel katastrof skulle nträffa. I min barndom hörde jag mindre uppyst folk tala om och tro på gengångarer, varmed förstods personer som efter döden gingo igen. Tack vare solkskolorna, så har lenna tro på igengångare nu försvunnit. len inom begge kamrarne upptäckte man lock i dag protektionistiska gengångare. De ramträdde, dock ej i hvita svepningar, när etänkandet angående tullbevillningen före rogs. De skildrade i så mörka färger de asansfolla verkningarne af den ohyggliga ranska handelstraktaten och den hittills följa lika ohyggliga handelspolitiken, att jag derfter blifvit likasom lite hemsk till mods — och om det nu är midnatt, så vågar jag ej fortätta mitt bref, utan slutar och skall, som det a vttras ; tidningarne Återkomma till äm— tt Orm — I