Göteborgsposten – 6 mars 1869, sida 1

kiksdags-Kaleidoskop. XV. Den 3 Mars. Visserligen är det harmligt att nödgas orkänna ett misstag, men så måsterjag dock göra. Bättre är det att jag gör rättelsen sjelf, än att någon annan uppträder. Lyckligtvis nar det misstag, hvartili jag gjort mig skyldig, icke åstadkommit någon skada. Ni torde erinra er, att jag i ett föregående bref tog mig friheten ordna de vid riksdagen väckta motionerna i fyra grupper; men jag uteglömde en grupp — den femte således — om hvars obestridliga tillvaro jag i dag blifvit fullt öfvertygad. Till den fjerde hänfördes sådana motioner, som i tysthet begrafvas. Men nu förekomma äfven motioner, hvilka visserligen också utan all skonsamhet aflifvas, men som åtnjuta den utmärkelsen att begrafvas ganska högtidligt. Så var förhållandet i dag med hr Jan Anderssons motion. Han hade föreslagit, att den numera årligen, onligt 72 S riksd-ordu, skeende granskningen af statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning borde verkställas under pågående riksdag af ett särskildt revisionsutskott, i hvilket lika många ledamöter från begge kamrarne invaldes. Förslagets styrka låg naturligtvis i den besparing, som åtgärden skulle medföra; dernäst i den strängare granskningen, som skulle åstadkommas, och till sist i den lyckligt funna utvägen att sysselsätta en hop representanter, som annars icke hade något att beställa, således en preventiv åtgärd, föranledd af det vackra ordspråket: fåfäng gå lärer mycket ondt. Men konstitutionsutskottet ville ändå inte lyssna till Jan Anderssons motion; icke till någon vidare åtgärd föranleda, lydde domen, som dock skulle underkastas kamrarnes pröfning. I Första kammaren fastställdes domen sans phrase, och der skedde begrafningen i tysthet. Icke så i Andra kammaren. Hr Stråle talade så ifrigt och så länge för motionen, att det nästan förefoll som hade han större andel i motionens tillkomst än fader Jan Andersson sjelf. Talaren var alls icke nöjd med det sätt, hvarpå statsrevisjonen nu verkställes, och deri kan han hafva rätt, men han förbisåg egentliga orsaken dertill, nemligen den, att vid val af revisorer sker ett ständigt ombyte, och att den önskvärda och behöfliga kontinuiteten åsidosättes alltför mycket. Talaren förbisåg äfven, att genom det nu väckta förslagets antagande skulle revisionsarbetet fördröjas ett helt år. Men då han tillika begick den stora oförsigtigheten att klandra utskottets motivering, sade att den var svag och otillfredsställande, så uppretade han utskottets ledamöter emot sig, och de gingo då alls icke skonsamt tillväga mot hr Stråle, utan gåfyo honom så godt igen, De gisslade hr Stråle och äfven motionären både med skämt och allvar. En utskottsledamot, hr Witt, undrade huru någon på ett tillcedsställande sätt i fyra månader skulle kunia fullgöra sitt kall samtidigt både som rikslagsmar och revisor; en annan, hr Sjöberg, etviflade att ens personer med så stor förnåga fom hr Stråle egde, skulle räcka till ör begge funktionerna; en tredje, hr Lönnerg, anmärkte att den valfrihet, som kamarne nu egde att utse revisorer, hvilka icke oro riksdagsmän, komme att upphöra om notionen antogs o. 8. v. i Motionären hade lagt mycken vigt derpå, tt då ett öfverskott af krafter fanns inom