Göteborgsposten – 5 mars 1869, sida 3

erna, kan man der skåda en vacker gosse med lockig hjessa lustigt drifva sin lilla volociped täflande med en annan gosse, medan en allvarsam och värdig herre måhända betraktar leken. Detta är den kejserlige prinsen jemte d:r Conneaus son, och den äldre herrn är kejsaren sjelf, hvilken ibland tjonstgör som prisdomare i täflingen. För öfrigt är velocipeden icke blott ett nöje blan transmännen. Alltid färdiga att på bästa sätt anvanda en ide, ha de låtit några af sina postbärare på landet begagna velocipeder, och i nordliga Frankrike, der landet är slätt, går detta förträffligt. Under gynnsamma omständigheter kan man med den sista konstruktionen af velocipeden tillryggalägga nära två (svenska) mil i timmen, hvilket naturligtvis för postbärarne är en utomordentlig förbättring mot hvadde förut fingo använda — apostlahästarne. Sedan denna passion sålunda fått fast fot i Frankrike, sprider den sig nu vida omkring. För några veckor sedan prodikade rev. mr Beecher i Newyork om det sista fortskafningssättet och förklarade sig sjelf vara en itrig velocipedist. De allvarsamma tyskarne gno omkring på de tvenne sarliga hjulen, folket i Florens och Milano följa deras exempel; Brissel velocipederar och i England är smaken så i tilltagande, att man kan vänta att till sommaren få se hela svärmar af menskliga rotiferi, hvilka ännu befinna sig i embryoniskt tillstånd. En annan egendomlig och ny mode, icke utan sitt psykologiska och estetiska sammanhang med velocipeden, är kanotfärderna. Medan i land den mekaniska konsten gifvit fotgängaren en gångare af jern och buxbom, hvilken icke äter något, kostar ingenting att hysa och som på jemn eller nedåt sluttande mark går med en hastighet som är tillräcklig för att då och då bryta af en nacke, ha båtbyggarne i ÅRob Roy eller snarare i Åthe Ringleader konstruerat en farkost, hvilken så godt som förvandlar menniskan till en amfibie. Om man icke bryr sig om köld och fuktighet, om man kan lefva på konserver och vara belåten med en middag som kokats vid en spritlampa, om man kan sitta hela dagen i någonting liknande ett äggskal och sofva om natten i en pillerdosa, om man dessutom är en Zimmermann i smak för enslighet och en Ida Pfleifler i lust att se verlden, skall kano en passa en förträffligt. I denna märkvärdiga uppfinning kan man begifva sig hvart som helst och göra hvad som helst. Intet haf är för oroligt för den, medan en ström, ett dike, en afloppsränna, ja nära nog ett fuktigt ställe är tillräckligt för att låta den flyta kring verlden, om så åstundas. Sedan den djerfve förkämpen för denna nya ide, mr M:c Gregor, färdats tusen mil i sin första farkost, har han byggt en ny, och i detta ögonblick håller han, som vi tro, på att lugnt paddla sig fram utefter Jordanflodens slingrande lopp, på väg från ILermonberget till Döda hafvet. Han har utfört märkvärdiga bedrifter med sin nya båt. Han har fört den utför den syriska floden Albana rakt upp till Damascus och vidare ut på andra sidan till Haurans laguner, hvarest denna flod, liksom Pharperfloden, förlorar sig i sanden. Ingen båt har förut flutit på dessa farliga vatten, betäckta som de äro med höga rör, medan den omgifvande vildmarken, hvilken är högst intressant för vetenskapen tillfölje af sina ruiner efter Åjättestäderna, oroas af arabiska röfvare. The Ringleader har emellertid utan fara lugnt och säkert undersökt dessa laguner, till stor förvåning för alla pelikaner och skedgäss, paddlande omkring bland papyrusväxten utan annan vägvisare än kompassen. Dess egare har äfven kryssat omkring i Meromsjön på samma oberoende sätt, och nu har han begifvit sig till Jordan. Den farkost, i hvilken så många djerfva resor blifvit fullbordade, väger, med alla dess förråd och tillbehör i komplett skick, icke öfver hundra skålpund. Nattetid sofver dess besättning under ett segel; om dagen paddlar han djerft framåt, med en spritlampa till kökseld och ett litet förråd matvaror. Han begär intet mer än god helsa, litet mjöl och kött samt fyra tums djupt vatten för att vara hemmastadd hvarhelst han beger sig — för att vara Åverldens herre. Det ligger något ganska egendomligt i dessa båda nya uppfinningar och det sätt hvarpå de förstärka den ensamme mannens förmåga. En skald säger melankoliskt Individen vissnar bort, men velocipeden och kanoten äro tvenne energiska protester mot ett dylikt bortvissnande. De äro utomordentligt individuella användanden af den fria rörelsen, afsedda att tillgodogöra en mans kraft för hans egen räkning, hans och ingen annans. IIvarken kanoten eller velocipden tilllåter associationsprincipen. Naturligtvis kan man kryssa på hjul eller på vatten i sällskap, men grundprincipen är att man måste Åpaddla sin egen kanot eller vara maskinist för sin egen velocipetd. Ensam gjorde jag det! utropar likt Coriolanus hvarje velocipedist och kanotresande, och i en tid då den individuella a . Ä 1.791 — — — —— TA FA hut -— -— rr