Göteborgsposten – 5 mars 1869, sida 2

Klockan slog elfva i det gamla fängelseuret då den anklagade börjado sin sång. Diogenes, under manteln din Jag sjunger fri och glad .... Han fick ej sluta den andra strofen; det svaga ljudet af bröddegskulan, som nedföll på stengolfvet, afbröt den. Lecoq med ögat intill hålet höll tillbaka andedrägten och koncentrerade hela sin kraft i synförmågan. Han förlorade ej en enda rörelse af denne man, ej en darrning, ej en blinkning. Mai ställde sig först vid sidun af fönstret och såg ut i luften, sedermera blickade han omkring sig, som om det varit honom omöjligt att förklara huru denna projektil kommit in. Det var först efter en liten stund som han beslöt sig för att taga upp den. Han höll den i handen och granskade den nyfiket. Hans anletsdrag uttryckte on djup förvåning. Man skulle kunnat svära på att han var i högsta grad villrådig. Snart visade sig dock ett småleende på hans läppar. Han gjorde en axelryckning som kunde tolkas sålunda: Hvad jag är enfuldig! och med en hastig rörelse bröt han upp bröddegen. Asynen af det hopvikta papperet gjorde honom tankfuil ... — Hvad ha alla de der fasonerna att betyda? ... sade Lecoq förbryllad för sig sjelf. Den anklagade hade öppnat biljetten och betraktade med rynkade ögonbryn dessa siffror, som för honom ej tycktes ha någon betydelse ...