Göteborgsposten – 4 mars 1869, sida 1

är väl det minsta jag kan göra, att jag åt honom förbehåller nöjet att få öppna detta egendomliga brefkuvert. Fängelsedirektören gjorde eu åtbörd af förtviflan. Ack! huru gerna skulle han ej ha velat hålla denna sak hemlig! Men det var ej värdt att tänka derpå. — Låtom oss då gå och träffa herr instruktionsdomaren, sade han, låtom oss gå... De gingo och under hela vägen uppbjöd Lecoq sin vältalighet för att bevisa den värde tjenstemannen att han gjorde mycket orätt som tog så illa vid sig öfver en tilldragelse som på ransekningen skulle utöfva så stor vigt. Hade han då tills detta ögonblick trott sig kunna öfverlista sina fångar? IIvilken villfarelse! Har ej fångens uppfinningstörmåga alltid öfverträffat och skall den ej alltid öfverträffa den bevakandes klokhet och förutseende? ... Då de anlände reste sig herr Segmuller och hans sekreterare på samma gång. De kunde i den unge polisagentens ansigte läsa, att en vigtig nyhet skulle komma att meddelas. — Hvad har händt? frågade domaren i upprörd ton. Lecoq lade i stället för svar den dyrbara bröddegen på byrån, och en blick belönade honom för hans grannlagenhet att ej ha öppnat den. Den innehöll ett litet hoprulladt papper. Herr Segmuller veck upp det och granskade det. Men redan vid första ögonkastet derpå rynkades hans ögonbryn. — Ah!... denna biljett är afkattad i chiffer, ukbrost han i det han häftigt slog handen mot byrån.