Göteborgsposten – 2 mars 1869, sida 2

ligheten af hvem han är, och rättvisan som uppbjuder alla medel för att rycka sanningen från honom. — På min ära! min vän, sade han, ni har en djerf förtröstan. — Mon som ingenting tjenar till, inföll Gevrol. Han yttrade detta i afgörande ton, men i verkligheten var han ej fullkomligt lugn. Tron är smittosam och han kände sig förvirrad af Lecoqs orubbliga säkerhet. Tänk om denne nybörjare skulle få rätt mot honom, Gåvrol, en af polishrefekturens orakler, huru skamligt och på samma gång löjligt skulle det ej vara! Ännu en gång svor han inom sig att denne egenkäre pojke ej skulle bli gammal i säkerhetspolisens leder, och det var med tanken fästad på medel att aflägsna honom som han tillade: I — Polisen måste ha godt om penningar för att kunna I betala två agenter för en så dårhusmessig syssolsättning! ee i Den unge polisagenten ville ej besvara denna sårande : anmärkning. Sedan fjorton dagar tillbaka hade generalen I varit så bitter emot honom, att han tviflade på att kunna I bibehålla sin sjelfbeherrskning, om han inläte sig i diskusi sion med honom. Det var bättre alt tiga och sortsätta det påbörjade företaget ... En lycklig utgång skulle vara den hämnd som borde drabba de afundsjuka. I Han längtade för öfrigt efter att de skulle gå sin väg. Kanhända trodde Gevrol sig i stånd att genom något buller väcka fångens uppmärksamhet. De aflägsnade sig slutligen. Lecoq skyndade att ut