Göteborgsposten – 1 mars 1869, sida 1

Den roll, som spelades af alla dessa personer, hvilka sammansvurit sig för att bedraga rättvisan; var oföränderligen densamma. Det hände ibland att deras blickar motsade deras förnekanden, men man kunde alltid läsa i deras ögon ett orubbligt beslut att fördölja sanningen. Det fanns ögonblick då domaren, den mest godsinnade menniska i verlden för öfrigt, beklagade att han ej hade tortyren att tillgå, så olycklig kände han sig af medvetandet om de rent moraliska vapnens otillräcklighet. Ja, han förstod nu medeltidens domares barbari då de gentemot sådana anföranden, hvilkas oförskämdhet var förolämpande, användt glödgade jerntänger, vattentortyr och i andra lika rysliga medel för att få sanningen i dagen. Mördaren spelade sin roll för hvarje dag allt mera fullkomligt, lik en person som vänjer sig vid en ny drägt som i början generade honom. Hans säkerhet inför domaren tilltog, som om han i trots af sin inspärring i enskild cell förskaffat sig visshet om att undersökningen ej kommit ett steg framåt. Vid ett af de sista förhören hade han vågat med en viss ironisk anstrykning yttra: — Skall ni fortfarande hålla mig i enskild cell, herr domare? Biir jag ej frigifven eller skickad inför assisdomstolen? Bör jag ännu längre lida, tillfölje af den föreställning ni fått, att jag är en förnäm personlighet. — Jag skall hålla er inspärrad så länge ni ej bekänt. — Bekänt, hvad? ...