Göteborgsposten – 26 februari 1869, sida 2

Från Riksdagen. Sammanträdena i Onsdags, som voro utsatta hufvudsakligen för bordläggning af inkomna utskottsbetankanden, företedde intet af vigt, utom den diskussion, som inom Andra kammaren föregick remissen till konstitutionsutskottet af hr Hiertas vid näst söregängna sammanträde väckta motion om sådan ändring i Riksdagsordningens 59 FH, att föreskriften derom, det äreuden, som förberedtis inom ständigt eller i dess ställe tillsatt särskildt utskott, skola, så vidt möjligt, af båda kamrarne samtidigt behandlas, måtte upphäfvas, och i dess ställe stadgas, att dylika ärenden ej skola af Första kammaren företagas till behandling förrän de blifvit afgjorda af Andra kammaren. Samtliga de i diskussionen deltagande uppträdde mot detta förslag. Motionären sjelf var icke närvarande, till följd af sjukdomslörfall. Hr Dahm, som öppnade diskussionen, hade ett längre anförande i ämnet. Han ansåg förslaget till en början förkastligt, derlöre att Första kammaren derigenom blefve cuppstyltade till ett öfverbus. Man hade såsom skäl för den nn föreslagna behandlingen af ärendena framhållit andra länders exempel. Talaren ansåg dem dock ej här tillämpliga, emedan ledamöterna i dessa länders öfverhus innehade sina befattningar på grund af vare sig regeringens val, börd eller embete. Dessa öfverhus hvilade således på aristokratisk grund och deras bestämmelse var att utgöra en slags aristokravsk förmyndare öfver folkrepresentationen; hvaremot vår representation i sin helhet egde en demokratisk, folklig grund. Tal. framhöll äfven de praktiska olägenbeterna, som voro emot förslaget, deribland svårigheten för Första kammaren att kunna inhemta alla de inom medkammaren vid ett ärendes behandling uttalade äsigterna, till följd hvaraf ock den med förslaget åsyftade vågledning för Första kammaren i de flesta fall komme att saknas; och i slutet af riksdagen vore det hardt nära omöjligt för Första kammaren att medhinna behandlingen af de förut af Andra kammaren afgjorda ärendena. Förslaget medförde vidare det onmliga, att den högre instansen, Första kammaren, skulle kunna öfverröstas af den lägre instansen, till följd af Andra kammarens numeriska öfvervigt. Detta kunde gå an nu, då kamrarne stodo jemnlika, men att sådant skulle kunna ega rum, då Första kammaren utgjorde den högre instansen, vore en politisk humbug. Genom den nu föreslagna behandlingen skulle derjemte en mängd frågor blifva begrafna, hvapå nu, genom deras samtidiga föredragning, uppmärksamheten fästes. Slutligen skulle förslagets genomförande bringa Andra kummaron i ett osjelfständighetstillstånd till medkammaren, som skulle störa den nödvändiga sämjan dem emellan. Hr Staaff instämde hufvudsakligen i hvad föregående talare yttrat. Genom ett sådant stadgande som det föreslagna hade man faktiskt uttalat, att Första kammaren skulle pröfva den Andra kammarens beslut, hvarigenom man beröfvade den senare dess stjelfständighet och satte en hämsko på den fria öfvertygelsen att yttra sig. Hr Treffenberg ansåg förslaget medföra en väsendtlig rubbning i jemnvigten emellan kamrarne, äfven ur den synpunkt, att det försvagade Första kammarens vigt och betydelse. Enligt hans äsigt borde snarare Första kammaren, hvarest ärendena oftast kunde erhålla en mångsidigare utredning och belysning, få tillfälle att först behandla förekommande frågor, och sålunda blifva en vägledning för Andra kammaren. Frib. Gripenstedi påpekade hurusom den i grundlagen stadgade likställigheteten och liktidighetsn af begge kamrarnes beslut hade ett organiskt sammanhang med ärendenas föregående beredning genom ständiga, af medlemmar utaf båda kamrarne tillsatta utskott. Denna kamrarnes likställighet utgjorde börnstenen i vår författning, och hela författningen skall rubbas på samma gång denna liks ällighet upphäfdes, hvilket blefve sallet om nu föreslagna behandling af ärendena stadgades i grundlagen. Man hade hemtat exempel från andra länder, men dessas tvåkammar-system hade ingen annan likhet med vår författning än till namnet. Der uppträdde öfverhusen passivt såsom ett slags kassationsdomstolar, gent emot medkammaren. Vår Första kammare voro alldeles ingen pärskammare eller senat eller dylikt, utan lika fullt ut som Andra kammaren utgången ur folkets fria val, — den egde till och med djupare sin grund deri, till följd af dess utseende genom landstingen, hvilkas val grundade sg på en lägre census än valen till Andra kammaren. Statsutskottet kar i Onsdags börjat behand35. .