Göteborgsposten – 25 februari 1869, sida 3

U iiAiAi 3 belgiska tidnigar protestera emot, att man sanktionerar en grundsats, som ger våra ministrar oinskränkt rätt till att förfoga öfver privat egendom. Kamrarnes votum, hvilket senaten skall med utomordentlig hast uppmanas att tillträda, går ut på att inskränka de parlamentariska rättigheterna och efter hand undertrycka dem till förmån för en ministeriel diktatur. Man har vidare velat tillmötesgå Preussen och såra Frankrike, hvilket Belgien, säge hvad man vill, har att tacka för sin tillvaro. IIrr PFråre Orban, Bara (justitieminister) och deras kolleger ha i kammaren påstått, att den nationala värdigheten krätver, det belgiska jernvägar icke handhafvas af främmande. Det är en osannfärdig och barnslig förevänning, osannfärdig derför att holländarno och engelsmännen med våra ministrars samtycke handhafva flera belgiska jernbanor, och barnslig derför att det i krigstid alltid skulle vara en lätt sak att förebygga de uppgifna svårigheterna. Det är enligt våra ministrars uppfattning af stor vigt, att det på våra jernvägsgårdar icke visar sig jernvägsbetjening i fransk uniform. En belgisk tidning säger: ÅGenom ett dekret af d. 30 Jan. d. å. afstod kejsar Napoleon en linie från Sarraguemines i departementet Mosel till det belgiska jernvägsbolag, som representeras af Alphonse van Hvegarten. Till gengäld bar Belgien nyligen antagit en lag, som sätter dess regering i stånd att kullkasta det mellan luxemburgska jernvägsbolaget (för linien från Arlon till Briissel) och det franska Ostbolaget afslutade kontrakt!. Äfven med hänsyn till den grekiska frågan andas man nu riktigt ut. Konferensen har konstaterat den grekisk-turkiska frågans utjemnande, och parisertidningarne meddela nu Greklands svar till konferensen. Efter en utförlig framställning af förvecklingens gång och konferensens beslut heter det deri: vi kunna ej underlåta att anmärka, att huru pinsamt det än är för Grekland att nödgas åtnöja sig med de af konferensen framställda vilkor, är dess framtid likväl icke bunden deraf och dess sträfvan icke qväfd. Men om vi vägrat tillträda konferensens beslut, hade det för oss icke återstått annat än krig mot Turkiet, ett krig hvartill vi tyvärr äro alldeles oförberedda, hvad flottan angår, och ej tillräckligt rustade för en kamp till lands. För national-representationen, hvilken skall tramgå af verkligt fria val och gentemot hvilken regeringen hvarken vill använda något tillätligt eller otillåtligt medel tlll att inverka på densamma, vilja vi utförligt redogöra för huru mycket krigsmateriel som för ögonblicket finnes i våra depoter, och vi vilja gifva de noggrannaste upplysningar om landtoch sjöförsvarets tillstånd samt om alla andra till ett fälttåg nödvändiga saker. Vi vågade hvarken draga i betänkande, hvad vi skulle besluta eller huru vi skulle handla. Gentemot så många och oundvikliga olyckor kvnde vi icke dröja med att gifva vårt samtycke till konferensens beslut. Under dessa svåra omständigheter har endast känslan af vår pligt mot såderneslandet bestämt oss till att icke afslå det uppdrag, som konungen gifvit oss. Våra pligter mot säderneslandet tvinga oss att svara den i Paris samlade konferensen så, som vi göra, huru tungt det än är oss att böja oss häri. Samma pligter bjuda oss att beledsaga vårt svar med en utveckling af Greklands rättigheter och fordringar; hvad detta angår, skola vi intet försumma! Att den orientaliska frågan endast slumrar, läses mellan raderna i detta svar, hvilket i grunden är en temligen djerf hänvisning till framtiden, som skall finna Grekland bättre beredt. Derom påminnas vi dessutom äfven af en annan omständighet, nemligen den att Turkiet nu starkt befästar förbindelsepunkterna mellan Montenegro och Serbien, härtill manad af furstens besök i Ryssland, för att sålunda kunna förekomma befarade väpnade angrepp och resningar från detta håll. Blott dyningar efter stormen åt trakten af Belgien till; stiltje för ögonblicket i Grekland — således borde Europa vid det här la get kunna erbjuda den vackra anblicken af en politisk idyll. Ätt det likväl icke är alldeles så, visar sig af berättelserna från andra håll. Så skrifver ÅGaulois om Spanien: sSåsom man vet, har polisen i Madrid upptäckt flera brottsliga försök, hvilkas ändamål var att förhindra Cortes regelbundna verksamhet. Den mest macchiavellistiska delen af denna plan bestod i att låta en mina springa, hvilken utgick från en kyrka, som låg nästintilll kamrarnes palats, och utmynnade alldeles midtunder plenisalen. Lyckligtvis har man för vana att närmare undersöka de källarhvalf, på hvilka lagstistande församlingens palats är bygdt, och genom detta försigtighetsmått har man upptäckt de förberedelser, som voro riktade mot nationalrepresentanternas lif. Vi behöfva ej säga, hvilka anstiftarne till ett så vildt attentat voro. Det finnes blott ett parti, som är i stånd till dylika ss —