Göteborgsposten – 25 februari 1869, sida 2

—77 1——U———— —— — gars byggnad som ramlade ned vid denne mans ord, liksom de bräckliga korthus som barnen bygga. — Iagenting, svarade han, ingenting alls. Men han skulle ännu ej en fjerdedels timma kunnat uthärda ovisshetens grufliga qval. Han betalte och gick att ringa på klockan till hotellet. En domestik kom och öppnade för honom, betraktade honom med misstrogna blickar och svarade att markisinnan var på landet. Synbarligen gjorde man honom den äran att taga honom för en fordringsegare. Men han visste på ett fint sätt visa sig enträgen, han lät så tydligt förstå att han ej kom för att fordra penningar, han ordade så vältaligt om angelägna affärer, att domestiken slutligen lät honom vänta i vestibulen, i det han skulle ännu en gång höra efter om markisinnan verkligen var utgången. Hon var icke utgången. Nästa minut återkom betjenten för att tillsäga Lecoq följa sig, och sedan han ledsagat honom genom en ståtlig salong, införde han honom i markisinnans boudoir. Der satt i en chaise-longue midtför kaminen en gammal dame af ett vederstyggligt utseende, stor, knotig, ymnigt sminkad, och knypplade på ett grönt band. Hon mätte den unge polisagenten med blickar, som kommo rodnaden att uppstiga på hans panna, och som hon tyckte att han såg rädd ut, hvilket smickrade henne, tilltalade hon honom i nästan mild ton: — Hvad för er hit, min unge vän ?