Göteborgsposten – 25 februari 1869, sida 2

att lära er hitta vägen till hennes hus, innan ni får se färgen på hennes penningar. — För f-n!. hon är sålunda fattig! — Hon!... Man vet henne ega tjugotusen lirres i räntor, utan att räkna detta hotell. Men ni förstår, när man hvarje år förslösar dubbelt mot sina inkomster Han tystnade hastigt för att visa den unge polisagenten två qvinnor som gingo förbi, den ena mer än fyrtio år gammal och svartklädd, den andra ännu klädd som en pensionsflicka. — Se der, tillade han, går just markisinnans sondotter, fröken Claire, tillika med sin guvernant m:lle Schmidt. Lecoq gjorde en åtbörd af förvåning. — Hennes sondotter? ... stammade han. — Ja visst... dottern till hennes aflidne son, om ni tycker bättre om det. — Huru gammal är hon då?... — sextio år åtminstone. Men man skulle ej kunna. tro det. Hon är för öfrigt ej god att råka ut för! . Jag skulle ej vilja säga henne i ansigtet hvad jag tänker om henne. Hon skulle ha lättare att ge mig ett slag för örat, än jag har för att dricka ur detta glaset . — Ursäkta, afbröt den unge polisagenten, hon bebor väl ej ensam detta hotell? — Alldeles ensam med sondottern, guvernanten och två domestiker ... Men hvad kommer åt er? ... Förhållandet var att den stackars Lecoq blifvit hvitare än den skjorta han bar. Det var hans förhoppnin