Göteborgsposten – 24 februari 1869, sida 2

Borde han ej låta föra mördaren, enkan Chuvin och Polyte inför de mördades lik. Ofta har oväntade resultater ernåtts genom ett dylikt förfarande. Mången mördare har förlorat sin sjelfbeherrskning, då han befunnit sig framför sitt offer och bekännt allt. Herr Segmuller kade äfven vittnen att höra: kusken Papillon, portvakterskan i huset vid rue de Bourgogne, i hvilket de båda qvinnorna ett ögonblick tagit sin tillflykt, och slutligen m:me Milner, värdinnan i hötel de Mariembourg. Vore det ej äfven ovilkorligen nödvändigt att så snart som möjligt höra åts!h kunder, några kamrater till Polyte och gisterna på balen Hvad hade han emellertid för närvarande att göra? illiga personer af Peppardosans i Arken, der de mördade och mördaren tillbragt en del: af aftonen? Visserligen kunde man ej hoppas stora upplysningar af något bland dessa vittnen. Men hvarochen af dem kunde framställa någon förmodan, säga något, uttala en åsigt, en förutsättning. Instruktionsdomaren, som var van att anställa jemförelser mellan de mest motsägande evar, att bland ett visst antal lögner gå en medelväg som närmade sig sanningen, kunde måhända derigenom få vigtiga upplysningar. Goguet slutade just att efter domarens diktamen uppsätta ett dussin kallelsebref, då Lecoq kom tillbaka. — Nåväl? ... ropade domaren till honom. Frågan var i sjalfva verket öfverflödig. Resultatet stod tydligen skrifvet i den unge polisagentens ansigte. i i i i i i