Göteborgsposten – 24 februari 1869, sida 2

— Men om det är så, afbröt herr Segmuller, bör qvinnan, som igår var på besök, vara en af våra flyktingar. — Jag tror det ej. — Hvem skulle hon då enligt er åsigt vara? — Åh!... egarinnan till hötel de Mariembourg, som är så förargad på mig. Men må hon taga sig i akt!. . Det finnes medel att bekräfta mina misstankar . Domaren lyssnade knappt, så upprörd var han öfver den obegripliga djerfheten och märkvärdiga tillgifvenheten hos de personer som vågade allt för att betrygga mördarens inkognito. 2 — Återstår att veta, yttrade han, huru denne medbrottsling kunnat få veta att detta tillståndsbevis fanns. — Ah, ingenting var enklare, min herre. Då enkan Chupin och medbrottslingen meddelade sig med hvarandra i vakten vid rue d Ialis, insågo de huru vigtigt det var att förbereda Polyte. De sökte ett tillfälle att meddela sig med honom, enkan erinrade sig sin systers tillståndsbref och mannen gick att under någon förevänning låna det . — Så förhåller det sig, yttrade herr Segmuller bifallande, ja, något tvifvel är ej gerna möjligt. Ni måste likväl göra er underrättad! . Lecoy gjorde en beslutsam åtbörd, eom en man hvars otåliga nit ej behöfvor någon uppmuntran. FTFTAAA