Göteborgsposten – 24 februari 1869, sida 2

värd hade d. 18 d:s influtit 4,920 rår 30 öre. — i — — i Från Utlandet. ; Åsvea i England synes man nu börja att l få ögonen öppna för att ett nytt politiskt syi stem måste införas i vår verldsdel, om icke i allt det bestående skall gå under för de tveni ne väldiga krafter, som i Ryssland och Amerika ha sina representanter: den enes despo; tism och de mångas despotism, båda lika vädi liga i längden för det helas bästa och frihet. Då man ser, utbrister Times, hvilka frami steg Ryssland och Förenta Staterna göra i materielt hänseende, och huru de utvidga sin makt, är det tydligt, att de europeiska nationerna icke kunna göra sig en tanke om att få bevara det inflytande, eom de nu ha, så länge de stå hvar för sig; en klarsynt patriotism bör derför sträfva efter att samla dem i ett slags statsförbund, hvarigenom man skulle kunna ha utsigt till att upprätthålla det inflytande, som utöfvats af en eller flera af dessa nationer. Kejsar Napoleons program har således nu sått nåd inför det engelska verldsbladets ögon! . Nå, det är också naturligt att det skulle, i ett ögonblick då England befinner sig i en betänklig ställning till Ryssland och Förenta Staterna, vara af stor fördel för detsamma, om ett godt förhållande rådde mellan alla de civiliserade staterna på det europeiska fastlandet. England skulle då kunna räkna på kraftigt bistånd af stora härar och flottor, när dess lifsintressen hotades. Men hvarför har det då ej allenast icke understödt Frankrikes plan, utan tillochmed gjort allt, hvad i dess förmåga stod, för att lägga hinder i vägen för densamma? bå nuvarande franske utrikesministern Lavalette i sitt cirkulär för några år sedan påpekade, att Ryssland och Amerika skulle i en nära framtid upphöja sig till makter, som kunde bli de gamla stormakterna öfverlägsna, och att dessa derför borde sluta sig nära tillsammans, såg man i England häri blott ett talesätt, beräknadt på att ställa kejsarens politik i ett gynsamt ljus, och man har der ej heller någonsin förrän nu visat något slags intresse för tanken på en europeisk konfederation. Det har emellertid visat sig, huru rätt den franska politikens män då bedömde sakerna. Man erkänner det nu sjelf i England. Tyvärr, är det väl ändock för sent att genast kunna förverkliga den stora planen om det curopeiska statstörbundet, på grand af den bittra stämningen mellan Frankrike och Preussen. Afven i detta afseende är man i England klok efteråt. Bismarck har, som bekant, oafbrutet rönt den största uppmuntran i England och har derigenom stärkts i den politik, som bragt Preussen i den fientligaste ställning till Frankrike. Hade engelska regeringen bestämdt och allvarligt förehållit Preussen, att det måste akta och utföra pragerlördraget, så skulle det måhända vändt om i tid; men nu är ett sådant omslag omöjligt. Det tjenar till iotet att fästa vigt vid bagateller, då Preussen på allt sätt utmanar Frankrike, öfverallt motarbetar Frankrike och söker att tränga det undan från den plats, som det intager i Europa. La France betecknar endast alltför träffande dessa förhållanden, då bladet säger: I Luxemburg inlät man (d. ä. Bismarck) sig öppet i kamp mot oss, fastän våra fordringar voro berättigade; i Italien sökte man draga fördel af hvarje missförstånd, som kunde skilja oss från ett vänskapligt land, hvilket har oss att tacka för sitt oberoende; i Bucharest har man preussificerat prins Carls arme och gjort det omöjligt för oss att upprätthålla vår militära mission i Rumenien; i Brissel arbetar man på att göra Belgien till den preussiska politikens drabant och söker ställa Frankrike i misstänkt dager. Det är gifvet, att Preussen i sitt öfvermod ej skall afstå från sin passion att spela politisk stormakt och rikta sina hugg mot Frankrike, hvilket naturligtvis lika litet skall gå in på att hålla till godo härmed och att se sin maktställning inskränkt. Endast det öfvervunna Preussen, uppgånget i det fria Tyskland, kan derför få plats i ofta nämnda statsförbund, för hvilket Times sjelf nu intresserar sig, isynnerhet som Bismarcks Preussen endast är Rysslands hejduk, detta Ryssland med hvilket England sjelft måste ännu en gång komma att mäta sig. Man bör emellertid nu kunna hoppas, att England hädanefter skall understödja Frankrike i dess politik, alldenstund Englands egen säkerhet och lifstillvaro onekligen är med den Aes