Göteborgsposten – 24 februari 1869, sida 1

ändock är lifvet och att man för öfrigt kan komma ut ur ett fängelse. Domaren och den unge polisagenten vexlade on orolig blick. Denna glädtighet kunde ej vara annat än fortsättningen af den roll den sig så kallande akrobaten föreslagit sig att spela; men kunde den ej äfven härleda sig från vissheten om att efterspaningarne leddes på villospår och hvem vet? ... från någon nyhet utifrån. Denna sista misstanke framträdde så lifligt för herr Segmullers sinne, att han darrade. — Herr direktör, är ni säker på att intet meddelande utifrån kan framtränga till de anklagade som sitta förvarade i enskilda celler? frågade han. Detta tvifvelsmäl tycktes allvarsamt såra den värde tjenstemannen. Att ej ha förtroende till hans celler!... Lika gerna kunde man misstänka honom sjelf! Han höjde sina armar mot himlen, liksom att taga den till vittne på denna hädelse. — Om jag är säker derpå!... utbrast han. Men har ni då aldrig besökt cellerna? Har ni då aldrig sett det öfverflöd af försigtighetsmått som omger dem, de tredubbla bommarne framför dörrarne, de små gluggar genom hvilka dagern insläppas ... Jag vill ej tala om den fångknekt som natt och dag patrullerar under fönsterna. Ej ens en svala skulle kunna komma in till fångarno. Denna beskrifning borde vara lugnande. — Jag är då lugn, sade domaren. Nu, herr dirokför, skulle jag önska några underrättelser rörande en annan anklagad, en viss Chupin.