Göteborgsposten – 24 februari 1869, sida 1

Herr Segmuller var synbarligen villråädig. Han ayntes tveka mellan flera utvägar, slutligen bestämde han sig plötsligt, reste sig, tog sin hatt och yttrade: — Jag vill ha mitt hjerta lättadt, kom herr Lecoq. De gingo ut och tack vare den trånga mörka gång som förbinder Palais de Justice med fängelset. anlände de två minuter derefter till det senare. Man höll just på att utdela mat åt fångarne, och direktören, hvars tjenst fordrade hans närvaro härvid, promenerade i den första gårdsafdelningen tillsammans med Gevrol. Så snart han varseblef domaren, skyndade han emot honom med märkbar ifver. — Utan tvifvel, min herre, började han, kommer ni för fången Mais skull? — Riktigt. Så snart det blef fråga om en fånge, trodde sig Gövrol kunna gå närmare utan att fela mot grannlagenheten. — Jag samtalade just med inspektören vid säkerhetspolisen om honom, fortfor direktören, och jag sade honom huru stort skäl jag nu har att vara tillfredsställd med denne mans uppförande. Det har ej varit af nöden att ännu en gång sätta på honom tvångströja, och hans lynne är helt och hållet förändradt. Han äter med god aptit, är glad som en lärka och spelar kort med vaktknektarne. — Saken är att han var förtviflad i början, inföll Gvrol... Sedan har han kommit att tänka på att han sannolikt skulle rädda sitt hufvud, att lifvet i fängelse