Göteborgsposten – 22 februari 1869, sida 1

— ssWW — allt detta emedan lilla frun låtit locka upp sig i Andra kammaren, som hon otillfredsställd har lemnat. Hon vet naturligtvis icke att ännu är det blott i utskotten, som riksdagsarbetet egentligen bedrifves, men der med en ifver och ihärdighet, som förtjenar loford. Likvisst, på det att riksdagen icke skall vara fullkomligt overksam, expedieras åtskilliga utskottsbetänkanden i mindre vigtiga frågor till behörig behandling i kamrarne, och så går tiden sia jemna gång. Åtskilliga dylika betänkanden bifallas genast, andra efter en kort diskussion. Några lägenhetsinnehafvare vid Kungsör, tio till antalet, hvilka på en sammanlagd areal af ej fullt två tunnland hafva uppfört små, nätta bostäder, der de hoppats få lefva i lugn på gamla dagar, hade hos K. Maj:t anhållit om ständig besittningsrätt å jorden — rättare sagdt å några grusoch sandbackar — dock ej gratis, utan mot dagsverksskyldighet till Kungsörs kungsladugård. Arrendatorn af densamma, jemte länsstyrelsen och kammarkollegium, hade förordat bifall till deras begäran, och K. Maj:t aflät en proposition till riksdagen i enahanda syfte. Men statsutskottet var, då den frågan föredrogs, vid dåligt lynne. Det var betänkligt att medgifva afsöndring för everdelig tid af så små lägenheter; dagsverken ansågs såsom en olämplig räntepersedel, och man hade ej ifrågasatt att belägga dem med skatt i penningar, således blef svaret nej! på den gjorda framställningen. Kyrkoh. Liljenmark talade ganska bevekande tör dessa lägenhetssupplikanter, men hr Kallstenius tycktes ej ha något medlidande med dem, enär de voro förmögna eller välbergade. Finansministern frih. af Ugglas upplyste, att K. Maj:t och rikets ständer redan tilldelat mer än 100 dylika lägenhetsinnehafvare vid Kungsör preoist samma rättighet, som nu af dessa tio söktes. Men det hjelpte icke. Man finner således att den der ridderligheten, som hr Hierta vid ett föregående plenum omordade, gifvit med sig nu, och konseqvens i beslut är ej heller riksdagens starka sida. I fjor motionerade hr Ola Jönsson från Kungshult, att den dagsverksskyldighet, som påligger en del kronoskattegateshus under kungsgården Hjelmsbult i Skåne, skulle lindras. Statsutskottet afstyrkte motionen, och hr Ola Jönsson lät undfalla sig ord, som voro ganska hotande. 1 år förnyade han sin motion; men statsutskottet var nu lika obevekligt som i fjor, och då betänkandet föredrogs, så lät motionären detsamma passera. Han har blifvit fogligare på den sista tiden. Med det anslag, som K. M:t begärt och som statsutskottet förordat till nedsättning för de i foljd af 1868 års missväxt nödlidande delarne af riket, voro Smålands samtlige representanter alls icke belåtna. Anslaget var för litet. De nödlidande i Norrland hade året förut fått vida mera. Finansministern erinrade, att i afseede på Norrlands läge hade särskilda undsättningsåtgärder blifvit nödvändiga, och Smålands läge med hänsyn till bättre kommunikationsmedel var vida mera gynnadt. Erfordrades framdeles större undsättning än som nu blifvit ifrågasatt, så skulle regeringen ej underlåta att derom göra framställning. En omständighet, som ej vidrördes, men hvilken synes i ej ringa mån lugnande, är, att priset på spanmål både i Wexiö och Jönköping icke noteras nämnvärdt högre än i öfriga trakter af riktet. Man torde deraf kunna draga den slutsatsen, att åtminstone tillförseln motsvarar behofvet. Grefve Sparres bekanta jernvägsbyggnadsmotion hvilar visserligen i statsutskottet, men utgör fortfarande ett jäsningsämne i stor