Göteborgsposten – 22 februari 1869, sida 1

då ändtligen här! hvilka ord borde skingra alla hans tvifrol angående instruktionsdomarens lynne. Goguet var emellertid ovanligt tidigt uppe. Plågad aft nyfikenhet hade han skyndat sig så mycket som möjligt. Han ville ursäkta sig, men herr Segmuller tillslöt munnen på honom med en så häftig snäsning, att den betog honom all lust att svara. — Så der, tänkte han, blåser vinden från det hållet i deg! Han gick till sitt bord och tycktes helt och hållet upptagen af att formera sina pennor och laga papperet i ordning. I själ och hjerta var han förargad. Föregående afton hade han samtalat med fru Goguet om den hemlighetsfulle anklagade och det hade då kommit för honom åtskilliga idder, som han gerna skulle ha velat omnämna för domaren. Men tillfället var ej lämpligt. Hoerr Segmuller, som vanligtvis var drt personifierade lugnet, var nu oigenkänlig. Han promenerade fram och tillbaka i sitt kabinett reste sig, satte sig, gestikulerade, med ett ord han var i; oupphörlig rörelse. — Det är tydligt, sade sekreteraren för sig sjelf, att härfvan ej reder sig, Mais affärer gå bra! I detta ögonblick var han förtjust deröfror; han ställde sig på den anklagades sida, så stor var hans förargelse. Från klockan half tio till tio ringde herr Segmuler