Göteborgsposten – 20 februari 1869, sida 2

I Brässel och London hade de sökt skada ÄÅrlon-Brässel-banans intressen; i Paris hade den belgiske gesandten Vejens efter hand samlat hela sin verksamhet på motarbetandet af sammansmältningsförslaget. Alldenstund hans sträfvanden misslyckades, råkade han i stark vrede, och snart derefter framkom från ministerpresidenten Fröre-Orbans (den belgiske ministerpresidenten) kabinett den bekanta lagen. Hvad är följden at allt detta? — Föga eller intet, ur politisk synpunkt sedt. Vi skulle gerna vilja tala på ett vördsamt sätt om de belgiska ministrarne; men vi kunna likväl ej säga annat, än att de genom att bete sig som surmulna barn beröfva sitt fädernesland en ytterligare borgen för kommersielt välstånd; de stänga en väg för Belgien, på hvilken en ny industriel ström skulle få inträde i landet; de omgifva, kort sagdt, trots de af dem sjelfva framställda lärosatser, Belgien med ett slags kinesisk mur — en räddhågans mur! Och den räddhåga, det här är fråga om, är dertill af det dåraktigaste slag. Hvilken skilnad finna de väl mellan ankomsten till Brissel af ostbanans vagnar och ankomsten till samma hufvudstad af Nordbanans waggoner? Tro de på tillvaron af en ny trojansk trähäst? Mena de, att ostbanans vagnar skulle rymma en fransk ockupationshär? Men huru långt kan ej Fråre-Orbans fruktan gå? Vi erfara nu, att den belgiske ministern ansett det riktigast att sätta sitt veto på kontraktet mellan franska ostbanan och det nederländska luxemburgsbolaget. Och af hvad skäl? Under förevänning af, att detta bolags linie går öfver belgiskt område på en sträcka af 10 kilometer (knappast 1 mil)! Detta klingar nästan som en saga. Våra korrespondenter i Belgien tala äfven om, att allmänt missnöje råder derstädes. Detta är ej svårt att förstå. Det belgiska folket är en upplyst nation, som vet, hvad framåtskridandet på handelns och indvstrien område har att betyda; den vet vidare, att den franska regeringen skulle med ett enda penndrag kunna under loppet af 24 timmar träfta den belgiska handeln i hjertat. Det är derföre naturligt, att nationen beklagar sina ministrars villfarelser, och detta så mycket mera, som de härröra från det skäl, hvilket aldra minst erkännes, neml. fruktan. Franska regeringen och den allmänna meningen i Frankrike kunna icke göra annat än vänta, det Frere Orbans kabinett snart skall erhålla ett ljust ögonblick. Hvarken Frankrikes intresse eller värdighet äro intresserade i den saken. Arendet skall bli föremål för diskussion inom lagstiftande kåren i Paris. Derifrån skrifves i öfrigt, att ett nytt jesniter-streck der kommit i dagen. I Lyon har neml. en jesuiterlärare i en skola blifvit dömd till 6 månaders fängelse, derför att han mot sina lärjungar tillämpat straffmetoden att hänga upp dem med fötterna uppåt och låta dem förbli i detta onaturliga läge tills någon medlärjunge genom en förseelse eller ett fel gjorde sig värdig äran att aflösa honom. Genom detta gräsliga förfarande injagade skurken hos lärjungarne en sådan förskräckelse, att de ej ens vågade anförtro sig åt sina föräldrar. Jules Simon bar å ett allmänt möte, besökt at 2,500 personer, hållit ett föredrag om Pligten. I Spanien vill man veta, att England till principen erkänt konung Ferdinands kandidatur till spanska tronen, men med den inskränkning, att han skall afstå från all eventuel rätt till Portugals tron. Ett stort möte förberedes i Madrid till förmån för konung Ferdinands kandidatur och den iberiska unionen. — äÄfven i Lissabon har man demonstrerat för denna union. De dyrbarheter, som det berättades, att pater Claret borttagit från Escurial, ha nu återfunnits i ett gömställe, der de tros hafva länge förvarats. De ha lemnats åt förvaltaren af kronans dyrbarheter och äro ytterst kosfbara. En stor engelsk eskader, bestående af sex pansarfregatter och flera anåra fartyg, har anländt till Lissabon. De spanska tidningarne omtala carlistiska