Göteborgsposten – 18 februari 1869, sida 1

ken borgaren, eller de unga karlarne, oller någonting mera. Det förekommer mig dock som om jag hade insomnat på kafget och som om uppassaren kommit och väckt mig och bedt mig gå min väg. Sedan har jag väl strukit omkring på kajerna ända till det ögonblick då mina id6er samlats tillbaka och jag beslot mig för att gå hit och vänta på er i trappan. Till pappa Absinths stora förvåning tycktos Lecog ännu mera tankfull än missnöjd. — Hvad tror ni om dender borgaren ? frågade han. — Jag tror att han följde mig under det jag följde efter de andra, och att han inträdde i kafket med den afsigten att slå mig full. — Gif mig hans signalement. — Det var en stor, temligen korpulent karl, med ett bredt rödt ansigte och mycket trubbig näsa, beskedligt utsecende ... — Det är han! utropade Lecoq. — Hvilken han? — Den medbrottslige, den man hvars spår vi urptäckt, den som låtsade sig vara rusig, en djefvul i menniskogestalt som skall draga oss alla vid näsan om vi ej ha ögonen öppna... Glöm ej det, pappa Absinth, om ni någonsin skulle träffa honom ! Men pappa Absinths bekännelse var ej slutad ännu och liksom de biktande, hade han gömt den största synden till sist. — Detder är ej allt, återtog han, och jag vill ingenting dölja för er. Det förekommer mig som om den för