Göteborgsposten – 18 februari 1869, sida 1

Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 16 Februari. Den blygsamma tillbakadragenheten är också en dygd, som rätt väl pryder både nationer och individer, säger Benjamin Franklin, och deri har han utan tvifvel fullkomligt rätt; men klokt är det, och framför allt praktiskt är det att passa på och hålla sig sramme. Jag har ofta undrat, huru våra förfäder betedde sig, då de hemsöktes af missväxtår och dyr tid. Undsättningskomitåer, statsanslag, riksinsamlingar, konserter, matinåer, baler, spektakler, bazarer och lotterier för nödlidande tillhöra den nyare tiden, och företrädesvis vår tid. Men alla dessa af menniskokärleken framkallade åtgärder synas nu vara på god väg att bli obligatoriska, och, hvad ändå värre är, att urarta, så att förpligtelsen till sjelfverksamhet i högre betydelse allt mera undergräfves. Anspråken på understöd växa både i styrka och omfång, och hota med att blifva en omgångssjukdom. Man upparbetar allt mera konsten att Åpassa på och hålla sig framme. Men denna påpasslighet måtte vara främmande för Barthelemyanerna. I den vestindiska arkipelagen ligger den lilla ön S:t Barthelemy, Sveriges enda transatlantiska besittning, missaktad, nästan hotad at representationen, emedan befolkningen der, några tusen själar blott och nära hälften svarta, såsom en folkrepresentant härom året uttryckte sig — är fattig. Samtidigt med att man här ordade så vackert om menniskovärdet, har man alldeles icke tvekat att helt praktiskt göra Barthelemyanerna till en — handelsvara, men då de ledsamt nog ej stodo i hög kurs, rättare sagdt i alls ingen kurs, så har man visat sig generös, nästan ridderlig, och velat Åskänka bort dem!. Förlidet år hemsöktes S:t Bartbelemy af förfärliga olyckor, vida större än de som drabbat både Norroch Småland, större äfven derföre, att de arma öboerna icke ha någon målsman hvarken inom den svenska tidningspressen eller representationen, och då deras nöd blef känd här genom tidningarne, så upptogs den som en notis, hvilken föga angick oss. De praktiska männen ryckte något litet på axlarne och sade — ty något måste ju sägas — regeringen hade långt för detta bort befria oss från den der olycksön. Barthelemyanerna, som härom året hitsände närmare 1,000 rdr till Carl XII:s minnesstod, som alltid då svenska örlogsfartyg anlöpa ön visa sig så vänskapliga, hafva nu i sin nöd icke gjort anspråk på nägra gåfvor från moderlandet, utan egentligen endast begärt ett undsättnings-dån, som de vilja återbetala. I en sådan anspråkslöshet ligger nägot storartadt, något efterföljansvärdt. Om jag ej misstager mig, sitter i Andra kammaren en ledamot, som äfven åtnjutit gästvänskap på S:t Barthelemy. Jag tror ej att någon, icke ens den strängaste sparsamhetsifrare, skulle hafva klandrat om han väckt motion om anslag utan återbetalningsskyldighet till den beklagansvärda öbefolkningen, och det skulle hedrat den svenska tidningspressen, om den hade utställt en uppmaning till insamling. Men då intetdera skett, så är det dock glädjande, att hvad moderlandet försummat, i någon mån reparerats af flottans härvarande officerskår,