Göteborgsposten – 17 februari 1869, sida 2

— Jag är ett dumbufvud! utropade han och slog sig hårdt för pannan. — Är det möjligt, fortfor han, att jag som är så stark i teorien blir så eländigt svag då jag kommer in på praktikens område! Ah! jag är endast ett barn ännu, en nybörjare, som förvånas och bringas från den ritta vägen af den minsta småsak, som blir förvirrad och tappar hufvudet till den grad att jag tillochmed förlorar förmågan att tänka. Låtom oss nu kallt begrunda saken: Huru bedömde jag från första stunden den anklagade, hvars system håller oss i schack? Jag sade för mig sjelf: det är en man af öfverlägset förstånd, stor erfarenhet och genomträngande skarpsinne, djerf, kallblodig i yttersta grad, och som skall försöka det omöjliga för att betrygga framgången af den roll han spelar. Ja, det är hvad jag sade till mig sjelf, men vid första omständighet som jag ej kan förklara kastar jag genast skaftet efter yxan. Det låter dock tänka sig att en man som är så öfverlägset slug ej begagnar sig af vanliga medel. Alltså: ju mer utseendet är emot mina antaganden och till förmån för den anklagades uppgifter, ju säkrare är det att jag har rätt — eller också är logiken ej längre logik. Den unge polisagenten brast i skratt och tillade: — Men att framställa denna teori för GCvrol skulle vara ett vansinne. Han skulle anse mig för dårhusmessig. Han hade nu hunnit fram till det hus i hvilket han bodde. Sedan han ringt kom man och öppnade för honom,