Göteborgsposten – 16 februari 1869, sida 2

Allt detta for som en blixt genom den unge polisagentens hufvud. Men han hade ej tid att öfverlemna sig åt sina fundcringar. Uppassaren infann sig nu på kallelsen. — Fritz, yttrade hans matmor, har ni varit hos poliskommissarien? — Ja, min fru. — IIvad sade han? — Jag träffade honom ej, men jag talade med hans skrifvare, herr Casemir, hvilken sade mig att ni ej skulle vara orolig, han skulle komma. I — Han har ej kommit. Uppassaren gjorde en axelryckning som betydde: Hvad vill ni väl att jag skall göra vid den saken? — Ni finner sjelf, min herre... yttrade hotellvärdinnan, som tycktes tro att den frågvise gästen nu skulle aflägsna sig. Sådan var dock ej Lecoqs afsigt och han rörde sig ej ur fläcken. Han behöfde hela sin kallblodighet för ett trots sin sinnesrörelse bibehålla sin engelska accent. — Det är högst obehagligt, yttrade han, oh! ... mycket obehagligt! Jag är nu ännu mera obeslutsam än nyss, ty jag tror visserligen att denne man är densamme som jag söker, men jag är likväl ej säker derpå. — Min herre, hvad vill ni väl jag skall göra? ...