Göteborgsposten – 16 februari 1869, sida 2

— Nåväl, min herre, han tog in hos mig sistlidne Söndegs eftermiddag. Han bad att få hyra ett rum för godt pris, och jag visade honou ett i femte våningen. Uppassaren var frånvarande för tillfället och han ville med all makt bära sin kappsäck sjelf. Jag bjöd honom intaga någon förfriskning, men han vägrade under förevänning att han hade mycket brådtom, och han aflägsnade sig efter att ha gifvit mig tio francs i förskott på hyran. — Nå hvar är han? frågade den unge polisagenten ifrigt. — Min Gud! svarade qvinnan, ni kommor mig just att tänka på en sak, min herre!... Denne man har ej visat sig sedan och jag är ej utan oro för honom, Paris är så farligt för främlingar! Det är sant att hun talar franska som ni och jag. Men i alla fall!... jag gaf i går befallning om att man skulle underrätta poliskommissarien om saken. — Poliskommissarien! ... i går? ... — Ja... Men jag vet ej om man uträttat detta... Jag har glömt det. Tillåt, min herre, att jag ringer på uppassaron för att fråga honom . .. Om man slagit en skopa vatten öfver hufvudet på Lecoq, skulle han blifvit mindre bestört än öfver hotellvärdinnans förklaring. Hade då mördaren sagt sant? Vore det möjligt! ... Hade Gåvrol och fängelsedirektören då rätt! ... I så fall voro herr Segmuller och herr Lecoq, ett par oförnuftiga narrar! Hela slutledningskedjan vore sålunda bruten!