Göteborgsposten – 15 februari 1869, sida 1

bord och skrifvit, reste sig helt lycklig öfver att få räta på benen och röra på fingrarne. Han hade dock ingalunda haft ledsamt. Dylika uppträden som detta, hvilka han i flera år fått bevittna, hade ej upphört att för honom ega ett slags teatraliskt intresse, hvilket förhöjdes genom den ovissa upplösningen och medvetandet af att han sjelf hade en liten roll i dramat. — Hvilken skurk! utropade han efter att förgäfves ha väntat ett ord af domaren eller polisagenten; hvilken inpiskad skälm! Vanligtvis hyste herr Segmuller ett visst förtroende till Goguets gamla erfarenhet. Det hade tillochmed händt att han frågat honom till råds, utan tvifvel ungefär på samma sätt som Moliere rådfrågade sin tjenarinna. Men denna gång kunde han ej gilla hans åsigt. — Nej, sade han i tankfull ton, nej, denne man är ingen skurk. När jag tilltalade honom mildt, blef han verkligen rörd, han fällde tårar. Jag svär att han tvekade anförtro allt åt mig... — Ah! en utomordentlig person, inföll Lecoq, en präktig karl! Den unge polisagentens beröm var uppriktigt. Långt ifrån att hysa groll mot den anklagade som gäckat hans beräkningar och tillochmed förolimpat honom, beundrade han honom för hans slughet och djerfhet. Han beredde sig till en strid på lif och död med honom, han hoppades besegra honom. Men ändock erfor han för honom denna hemliga sympati som den motståndare inger, hvilken man känner vara sig värdig.