Göteborgsposten – 13 februari 1869, sida 2

MV VE 119J41 BR 000 184e Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. I går förekom i poliskammaren förhör med en qvinna, hvilken väl var en bland de fräckaste bland de många fräcka subjekter som förekommit inför detta dombord. Oak:zadt fullkomligt igenkänd af flera personer, förnekade hon nemligen att vara den man förklarade henne vara. Tillochmed då hennes egen mor framträdde med orden Gud bevars kära barn, är du nu åter framme igen; yttrade hon: Hvad vill madam mig, jag känner inte madam, Utslappt d. 20 sistl. Januari från cellfängelset, der hon för stöld sutit ett år och nio månader, var hon naturligtvis lått igenkänlig för fångbevakningen, som d utom hade skäl att komma ihåg henne för det myck ua bråk hon på cellfängelset tillställt under deu tid hon der vistats. Detta oaktaat förklarade hon med lika oefterhärmlig fräckhet, då direktören och bevakningen fingo se henne och bekräftade att hennes verkliga namn var Brita Kristina Niklasdotter. att hon a sin sida ingalunda kände dem och alarig hade sett dem samt frågade dem med hvad rätt de tilläto sig att vilja pådyfla henne att hon vore någon annan än den hon verkligen var, nemligen Konstantia Gysander, som förliden Lördag anländt från Lidköping. — Hennes protester tjenade dock naturligtvis till intet utan fick bon gå under namnnet Brita Kristina Niklasdotter. Sedan hon, som sagdt, d. 20 Jan. lössläpptes ur cellfängelset hade hon hunnit med att begå åtskilliga stölder. Så hade bon från ogifta Sofia Carlson, hos hvilken hon erhållit husrum, aflägsnat sig medtagande trenne kjolar och diverse andra klädesplagg, hvarvid hon äfven medtagit bänglåset och nyckeln till vindsdörren der Sofia Carlsson hade sina öfriga kläder. — Hos hustru Juliana Carlsson hade hon äfven fått vattherberge, men på morgonen aflåksnat sig, då hustru C. under en stund var frånvarande, och vid sin bortgång medtagit en klädeskofta och en väderhufva bå a tillhöriga hust:u C:s minderåriga dotter Maria Lovisa. — Hos syflickan Betty Andersson hade hon likaledes erhållit husrum under uppgift att hon vore från Lidköping och skulle resa till Amerika. Från gnenna hade hon väl icke stulit något, men hade deremot lånat ett cxemplar af det vackra och nödvändiga plagg som kallas krinolin, med hvilket hon aflägsnat sig för att aldrig mer återkomma. De sistnämnda personernas intyg om att hon bott hos dem, hvarefter deras essektor försvunnit, förnekade hon äfvenledes, likasom äfven några andra qvinnors uppgifter om att hon till dem sorsält från de nyssnämnda stulna persedlar. En af de från Sofia Carlsson stulaa kjolarne hade hon på sig, men icke heller detta förmådde henne att bekänna. Målet remitterades till rådbusrätten och Kristina Nklasdotter införpassades till cellsängelset. Polske undersåten Levin Markowsky hade för nånon tid sedan anmält att en i hans tjenst stadd pga, Anna Helena Johansdotter, afvikit ur tjensten och dervid medtagit en hel del klädespersedlar, hvilka samtliga bängt i en skrubb, till hvilken nyckeln fenns i Markowskys kök, För några dagar sedan ilet IIelena Jehansdotter af detektiva polisen anhållen, hvarefter Ilon vid anstaldt förhör erkände s ölden. Hon uppgaf nemiigen att hon sammanträtfat med en för stöld straffad hustru Gustafva Petersson, förs.odligen en al dessa gemena varelser, hvarpå det lärer finnas god råd, som göra sig till yrke att narra oförstandiga unga tjenande qvinnor will ellsbanda oriktiga tilltag, och att denna radi henne stjäla från sitt husbondfolk. Gustafva Peterson, hos hvilken ett par af de från Markowsky stulna persedlarne anttäslades, påstod Jikväl, att hon blott mottagit de stulna sakorna af Heleva Johansdotter till försäljning, och att om hon vetat att de blifvit på orätt sått bekomna, hov tå ingalunda skulle tagit befattning med dem. Målet remitteradeg till rådhusrätten. En arbetskarl vid namn Jonsson hade i Ousdags tagit bra mycket till bästa. Hans våg, om man så kunde kalla den hå.s och tvärs gående bur a som hans ben boskrefvo, ledde honom utåt Sampen. Den derstädes patrullerande poliskanstapeln, hvilk n sin pligt likmårigt ansåg sig icte ku mna rihäfarnatt det konststycke, som kallas slå korsben, utfo d s på öppen gata, fick konstnå en i ormen och ledde honom till andra distriktets polisvakikontor, der finkans dörr öppnades för Baceh:-dyrkaren Ika beredviiligt som dorarne i en österländsk saga, då hjelten är i be intning af trollsormela. Dir hvilade munsjör Jonsson Öfver natter, och då man på morgonen åter tog honom i betraktande var han så nykter och upptyld al bondange som någon af sordna tide s nykterbotspredikanter skulle kunnat önska sig. Ilan lössläpptes omkring kl. 9 på morgonen med tillsägelse att kl. 11 samma förmiddag infinna sig i poliskammaren Bondångern tryckte emeliertid alltjemt vår man, och då han kom in till staden beslöt han, för att erhålla det fysiska mod, utan hvilket ingen reder sig i kinkiga förhållanden, att taga sig litet frukost. Han gjorde så, men som detta var en sak hvilken borde behandlas grundligt, kom han tyvärr att taga sig alltför mycket til bästa. Han restaurerade sig lika radikalt som våra nylice-ala? skulle vilja restaurera samhället, och följden blef, att då han kl. 11 inställde gig i poliskammaren var han mera öfverlastad än då han på Stampen öfverlemnades i den der befiutliga sinkan. Men i poliskammarens omedelbara närhet finnes äfven ett dylikt etablissement, och för konseqvensens skull, äfven om det ej varit en bjudande nödvändighet4, blef ban nu varligt ipförd i denna. Der dväldes han tills han i går uttogs för att föras direkte inför poliskammaren, som dömde honom att för dessa båda fester böta Summa summarum 15 rdr rmt. Från Stockholm. En roman ur verkligheten. I Dgbl. läses följande sorgliga kärlekshistoria: En ung handelsbokhåll.re vid namn Hjalmar Sah qvist. hvilken bodde