Göteborgsposten – 13 februari 1869, sida 2

om fullmäktige höjas alltid röster emot de kontanta bidragen till de sattige. Man nedsiitter alltid det af fattigvärdsstyrelsen begärda beloppet och skulle helst önska att denna post helt och hållet blefve indragen. Ilärmed afsses att åstadkomma besparingar, att förekomma prejeri af samvetslösa hyresvärdar, samt att göra det omöjligt för de fattiga att på något sätt bortslösa de understöd, som lemnas dem. Man har häri trott sig vara i sin goda rätt, isynnerhet som stadganden i fattigvårdsförordningen ligga till grund derför. Men i dessa dagar har en dom fallit, som helt och hållet kullkastar de uppgjorda premisserna samt synes göra alla fattigoch aretshus nära nog onödiga. Förhållandet härmed är följande: Ladufogden Jöns Jönsson vär i staden ingick d. 29 Augusti 1867 till fattigvårdsstyrelsen med anhållan om att ervålla hjelp för sig och sin bustru, då han ej ängre för sjuklighet kunde försörja sig. Styrelsen beredde då rum åt dem i fattighnset, men härmed förklarade han sig ej nöjd, utan begärde 50 öre om dagen, hvilket likväl förvägrades. Landshöfdingeembetet, hvarest han klagade, godkände styrelsens åtgärd, men kammarrätten, till hvilken ärendet derefter hänsköts, upphäfde dessa båda beslut och förordnade att ett belopp af 50 öre om dagen skulle utbetalas till dessa personers understöd samt att detta skall räknas från d. 29 Augusti 1867. Högsta domstolen har stadfästat denna dom, och kommunen blir således nödsakad att, som det vill synas i strid med förordningen af d. 13 Juli 1853, utbetala kontanta bidrag, Denna dom, otrolig om den ej vore ett faktum, kommer således, ifall den esterföljes af andra i samma syfte, att förändra fattigväsendet i hela Sverige samt att åstadkomma stora olägenheter, äfven om man ej beräknar de förhöjda kostnaderna. —lC as— —— —